Göteborgsposten – 19 juli 1866, sida 2

samvetet, men han kunde det ej. Hon hade tillitstullt hängifvit sig till honom, och han lemnade henne på detta sätt. Det brände honom i själen. Hvar var hon nu? Hon satt kanhända hjelplös någonstädes vid vägkanten och förbannade den dag han trädde in i stusan till hennes fader. Nej, hon förbannade ingen — dertill var hon alltför mild och god. Och barnet! — Han vred sig och vendades, men kunde ej förjaga dessa tankar. IIan hade hört berättas att hon blifvit bortjagad från Haugen, men hvar hon nu slackade omkring hade han ej kunnat få någon upply Hon stod framför honom hvart han iin ig, ej mild och somalcende som da hon satt och hviskade med honom i gamla dagar, men med samma allvarliga blick som den der aftonen då hon läste gudsdomen öfver honom: Ve den menniska genom hvilken förargelse kommer! Så kommo också minnen från hans barnaår, från den tid han satt hos sin fosterfader och hörde honom tala om Gud och själen, om döden och domen. Det var som om Lif också förde dessa minnen med sig. Han hade en gång bedt henne läsa parabeln om den förlorade sonen. Var han nu bättre än denne? Oh, detta kunde han ej uthärda med! sning (Forts.)