Göteborgsposten – 19 juli 1866, sida 2

ansigtena. Qvinnorna, svartbruna och smutsisa som de itro, sladdra rundtomkring kaltekittlarne med sina snusdosor vid sidan, medan barnen vältra sig i Jungen. Och under deras fötter ligger dalen i den djupaste sömn; men de sitta deruppe som herrar, skada ned och önska ondt öfver folk och kreatur. Men borta från alla de andra ligger AsBraaten med den ena handen under hufvudet, medan han med den andra rycker blomstertopparne al ljungen vinden. Nagra Sofva a medan andra samlat som sitter i och berättar om alla de och later dem flyga för laredan framför elden, sig omkring gamla Guro, ljungen med kritpipan i munnen Skiilmstycken som hon 2jort bönderna. Da och da ropar hon något till Aslag, tager ett djupt drag ur pipan och börjar på nytt. Men Aslag hvarken ser, hör eller ger akt på något af hvad som sker omkring honom. Han har varit mörk och tyst alltifran det ögonblick han ater kom tillammans med sitt gamla sällskap. Det är något som gnager på hans hjertrot, nagot som han ej kan bli qvitt, huru mycket han än flackar och tar. Huru har Lif det nu, månne? Han hade hallit så ontsägligt mycket af henne och han kände nu huru sanna de voro, dessa ord som hon hviskat till honom: Aslag, Aslag, huru kunde du sa bedraga mig: Han ville döfva