impar i deras blå kappor, medan den bruna ljungen med de röda blomstertopparne utbreder sig vildsint omkring. Fjällripan flyger klagande omkring och ser på dig med sina stora ögon. Men du kastar dig ned på mossan, sträcker armarne ut mellan ljungen och later den rena, lätta sjiilluften strömma omkring dina trötta lemmar. Der djupt nere ligger dalen med de rika gårdarna och det arbetsamma lifvet. En fin blå rök hvirslar upp mellan träden ; är det stilla kan du ocksa höra klangen af en bjällra; men högt, högt uppe hvältver sig den bla himlapellen. Och sjelt ligger du högt uppe pu tjället, likasom hvilande mellan himmel och jord. Huru fjällen glöda! Skymningen har nu utbredt sig öfver dalen, sedan solen tagit afsked; men öfver fjällen har den kastat en skimrande purpurmantel. Den vill ha ett kungligt tölje ända tills den dyker ned i vagorna. Det iir en sådan dallrande rörelse i luften, det larmar och det susar; skenet blir blekare och blekare; nu ser man blott ett svagt guldbräm ötverst uppe på fjälltopparne och så kommer natten med sitt drömmande halfljus och med nagra bleka stjernor på himlahvalfvet. kn sådan natt är som skapad för tattarne. Då sprakar elden och rundtomkring densamma ligga minnen mellan träfang och videkorgar, medan elden lyser pa de bruna vilda