Göteborgsposten – 19 juli 1866, sida 1

Gunnar stirrade och stirrade på orden och kunde knappt an las. Men tsligt stralade hans ögon och atararne strömmade nedför hans kinder. — Gud vare lofva och prisad för detta; a har jag dock icke itfven denna synd att bära! Den som ilskar sin dotter mer än mir han är mig icke värd! Herre Gud! lat mig blifva dig värd, lat mig blifva dig vird? Hulvudet sjönk ned på boken ochatärarne rr:umqvällde ur hans ögon, medan han lag der, suckade och bad: Herre låt mig blifva di värd! Natten kom och mörkret lade sig tungt öfver stugan ; men Gunnar märkte det ej, och då solen miista morgon förgyllde bergtopparne. satt han ännu på bänken. Ansigtet var blekt och ögonen voro röda, men der lag dock frid öfver de harda dragen, medan hun satt der med knäppta händer och mumlade fö sjelf: Den som älskar sin dotter mer än mig, han är mig icke värd! Denna natt hade han stridt och seg rat.