Göteborgsposten – 19 juli 1866, sida 1

LIF) Öfvers. fr. Norskan. Och nu hade hon kullkastat alla hans förwoppningar. Det sista, det enda bandet som sätade honom vid verlden var slitet. Der satt lan den gamle mannen och skadade nu ut i mn verld af tankar och tankarne dansade omring honom som lyktgubbar. -IIerre Gud! at mig icke svigta i detta ögonbiick! Du bröfvar hardt, men jag behöfver det. Ske din vilje! Han satt länge försjunken i djupa tankar. — Gjorde jag ej rätt som jag gjorde? Herre Gud, styrk mig i denna frestelse! Kallsvetten slog ut på hans panna och han plef krithvit i ansigtet. — Men om jag nu har handlat illa? Här var mörkt, sade hon, och hon längtade ut i Jusct. Är det då något som är ljusarare än lIu, Herre Gud, och ditt heliga ord? Men det var jag sjelf som drog frestaren hitin. ) Forts. fr. N:o 164.