Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 1

Han stod liksom fastnaglad af blygsel1 nästa ögonblick kastade han knytet och käppen till marken och sprang fram till henne Se icke på mig på detta sade han. Nej jag har icke bedragit dig. Han satte sig vid hennes sida på trappan. och slog armen omkring hennes lif. — Kom och följ mig! Jag får icke en ad stund, om du icke är hos mig, och här kan jag icke förblifva ett ögonblick längi kom, kom! Han ville draga henne med sig, men hon. stod qvar och skakade blott på hufvudet. — Kom ihåg, ditt löfte, Lif. Du lofvade att du skulle följa mig. Kom — kom! t. Lill) Men hon sag honom stelt in i ögonen och: yttrade blott med samma klanglösa stämma. — Aslag! Aslag! att du kunde så bedraga mig! — Nej, det sar du icke säga, Lif! Det är mig i hjertat ... Kom ihåg Han böjde sig nära intill henne och hviskade henne ett ord i örat; men då bröt hon ut i en våldsam gråt och stammade: — Gud tröste både dig och mi Det hördes raska steg nedat v var Gunnar som nalkades. Aslag svetten perla utefter ryggen, men han kunde dock icke lemna Lif, sa förtviflad som han uu Åslag! en. Det inde kall