Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 1

— kJ — 722— : TAR med dramatiska konstnjutningar, och ändå fanns det ute på Djurgården fullt upp med olympiska, ikariska och cancanaliska prestationer. Stockholm var verkligen så väl utrustadt med konstnärliga underhållningar, att de mest olikartade fordringar kunde bli tillfredsställda; klassiska tragedier af Shakespeare och nationala af v. Beskow, operor af Mozart, Rossini, Halevy och Meycrbcer, ja, af sjelfva Wagner och sjelfvaste Oftenbach, lustspel elter lransyskan, folk-sarcer elter tyskan, tillfsallighetestyeken etter svenskan, dramatiska föredrag af Mantzius, pianokonserter af Tausig, föreställningar i den högre fäktkonsten al danska gymnastiklärare, föreställningar i den allrahögsta skridskoakningen af den verlusberomde, prisbelönte Jackson Halnes — ett verkligt vidunder på trissor! — föreställningar i den mest infernaliska pyroteknik af eldkungen, Jeruätaren och blydrinkaren Re-el-Meuab, löreställningar i den allrahögst svälfvande och högst... upplyttande eancanbaletten af hr Espinosa och hans europeiska bajaderer, förevisning af verldens allra-m i nsta underverk, två millioner gånger förstorade i Staudingers solmikroskop och förevisning af dess allra-största d:o: hr Malm och hans hvalfisk! Se der mer än tillräckligt att välja på lör den mest blandade publik med den mest olika smak, det var för mycket till och med för den mest outtröttlige referent! Jag sade som Friedrich Halms Skogens Son, den herlige Ingomar: Ich kann nicht, sag ich, kann nicht, und kein Mensch Kann mehr, als was er eben kann! Daräber Hinaus fängt unser Schicksal an — och jag kände på mig, att mitt jernhårda öde tvang mig till att öfverlemna en hel mängd af allt det stora och sköna som fanns att se, åt sitt öde och utan anmälning i Folkets Avis. Ja, tull och med den Malmska hvalfisken och den hval-fiskande hr Malm, måste jag afsäga mig att iakttaga och beskrifva, men dertill fordras ingalunda någon liten försakelse; ty, hksom den förstnämnde är det största djur, som nagonsin sedan syndafloden blifvit sedt i Sverige, så har äfven den sistnämnde genonr sitt oförlikneliga verk om det jätteföretag han sjelf utfört genom att berga det strandade sjö-odjuret lörvärfvat sig den största, om också icke den varaktigaste, popularitet, som någon stor man för närvarande åtnjuter i Sverige. Han har bland Sveriges vetenskapsmän och författare uppnått en namnkunnighet, som på håret svarar mot den vär Kragelund förvärfvat sig som kompositör, och han har onekligen förtjenat det, ty han har praktiskt bevisat möjligheten af den för alla i naturhistorien bevandrade tviflare hittills obegripliga historien om profeten Jonas inqvartering i hvalfiskens buk, i det han i magen på sin Carolina — af äktenskaplig tacksamhet har han nemligen uppkallat sjoodjuret efter sin fru — låtit inrätta och möblera en efter omständigheterna särdeles komfortabel lokal, ungefärligen så stor som en vanlig ångbåtssalong. Hundradetals al förvånade samtida ha mot en extra afgift uf 3 Mk pro persona stigit upp för den höga trappan, som leder till ingangen genom det uppspärrade gapet och derefter stigit ned i den märkvärdiga lägenheten och ingen af dem har sedermera tviflat på sakernas riktighet. De ha alla måst medgifva, att för så vidt som profetens medelhafssisk varit lika ändamålsenligt inrättad som hans nordiske anförvandt, den makligt skulle ha kunnat tiena till botoch bättringslokal för ett halft tjog vrangvisa profeter! Ar det icke märkvärdigt ändå, hvad poeterna ibland tillika äro begafvade med prosetisk förmåga! För fyra eller fem och tjugo år sedan skref diktaren Wilhelm von Braun ett humoristiskt poem: 4Jonas monolog i hvalfiskens bukt, hvari han låter den uppslukade och inspärrade desertören beskrifva sit logis alldeles som det förefinnes här, endast något mindre propert, alldeles som mun väl kan föreställa sig att hvalfisk-bukarne i gamla tider voro utstyrda; han låter honom till och med förvexla stället med en krog och taga sig ett glas derinne precis som så många af de besökande här göra. Hvarteviga ord i dikten är liksom skrifvet med 25 års siareblick in i framtiden eller lika så många århundrandens tillbakablick. I samma ögonblick som man träder in i denhär utställda äfventyrliga salongen utbrister man ovilkorligen med Brauns profet: Men luktar här ej fisk bland mycket annat? Ack, jo minsann! Det luktar fisk förbannadt! Detta är dock icke det förunderligaste. En ännu märkvärdigare blick in i framtiden röjdes hos skalden, då han gaf den nyärsgäfva, hvari han lät sin Jonas och hans hvalfisk flyta in, precist samma namn hr Malm gifvit den hvalsisk hvari han sjelf fullständigt har gått upp nemligen Carolina4, 440.A monolog återfinnes neml. i Carolina, poetisk kalender af Wilh. von Braun, Stockholm 1844. Om någon här skulle drista sig till att tvifla på en pro ) Vi itergifva ordagrannt den avicke författa