Göteborgsposten – 14 juli 1866, sida 2

och Italien, som genom densamma uppväckts inom politiska kretsar, allt hvad som under hela förvecklingens gång sagts eller känts mot Österrike. Skenet är visserligen icke gynnsamt för den gissningen, att kejsar Frans Josef skulle förmås ännu en gång omändra sin politik; men at hvad jag hör omkring mig, kan jag ej annat än draga den slutsats, att om han ville upprifva handeln, skulle en hel del folk här ej hafva någonting emot att med honom dela Tyskland samt hjelpa honom i att mot Frankrikes vilja återställa sakernas forna tillstånd i Italien. Jag har naturligen inga medel att veta, huruvida en sådan tanke ens skall komma på tal inom krigsrådet, som helt säkert nu hålles i lägret vid Horwitz; men de preussiska generaler och rådsherrar, som äro qvar i Berlin, skulle vara högligen belåtna med att tå förena sig med österrikiske kejsaren på basis af någon öfverenskommelse och sida om sida med österrikarne rycka ut till en gemensam marsch på Paris. Frankrike skulle öfverlefva följderna äfven af en sådan katastrof; men Louis Napoleon skulle det icke, åtminstone ej i hans närvarande egenskap. För ögonblicket skall Bismarck verka återhållande. Om han icke kan vägra det vapenstillestånd, som Frankrike redan nu begär i sin nya roll af medlare, kan han likväl utfärda en enhetsproklamation till tyska folket. En sådan kupp påtänkes nu verkligen. Detta skrefs d. 5:te, och flera underrättelser hafva sedan dess konstaterat, att Bismarck nu verkligen tänker sätta på scenen denna nya tablå. Så t. ex. säger Preussens officiela tidning för d. 11 d:s bl. a.: Preussen är ej eröfringslystet; det vill endast eröfra ett solks ädlaste goda, och sordrar garanti för sin territoriala säkerhet i framtiden samt för Tysklands upprättande af en politisk enhet, åtminstone mellan ett flertal af stater. Vårt ena gårdagstelegram förmälde ätven, att man förbereder valen till ett tyskt riksparlament, enl. 1849 års vallag — hvars första göra naturligtvis skall bli att utropa konung Wilhelm till Tysklands kejsare och kalla hela tyska nationen till ett nytt Befreiungskrieg mot den galliske tuppens djerfhet att vilja inblanda sig i Tysklands angelägenheter. Ej skulle Ryssland ha någonting emot att se Polens sista hopp, Napoleonerna, försvinna från Frankrikes tron och ett nytt S:t Helena uppslåtas åt brorsonen till den store onkeln; czaren skulle tvifvelsutan vilja på denna sak gerna offra några armeer. Och det tyska folket, som i sin blindhet krossade Napoleon I, för att sjelfvilligt binda sig under den heliga alliansens vidriga reaktion, skulle tvifvelsutan åter af en Bismark kunna förmås till samma sjelfmördande handling. Men ännu är dock Tyskland för mycket splittradt. Preussen har tillfogat Österrike för stora kränkningar och förbannas af hela Sydtyskland, så att den nya enhetsplanen, bragt i verket af en Wilhelm I och en Bismarck, men ej harmoniskt och organiskt framvuxen ur tyska nationens eget inre lif, desto bättre ej har stora chancer för sig. Vi säga desto bättre, emedan vi äro fullt öfvertygade om, att denna Tysklands enhet, så tillkommen, endast skulle bli ett vapen i reaktionens hand, för att för ett nytt haltsekel nedbryta Frankrikes makt och dermed folkens sjeltbestämningsrätt, samt resa en ny rysk-preussisk belig allians på folkfrihetens rniner. Emellertid har Frankrike under dessa utsigter allt skäl att vara vaksamt och hålla sig försigtigt. För detsamma är härigenom nödvändigt, att det icke kränker på något sätt italienarne, dess i nödens stund säkra allierade. Det är väl ock derför som Frankrike stillatigande tillåter Italiens armöer besätta Venetien, för att i utbyte erhålla konung Victor Emanuels lötte, att de icke skola ötverskrida Venetiens gräns mot Österrike. Härmed öfverensstämmer äfven följande uttalande at den ministeriela tidn. talier i Florens, hvilken säger: Det italienska folket begär, att armåen skall bemäktiga sig Venetien, och vill endast ha italienska händer att tacka för denna befrielse. Om österrikarne icke vilja eller kunna försvara sig, så står dem fritt att draga sig tillbaka, vi kunna ej tvinga dem att slåss, om de icke vilja; men vi skola besätta alla delar af det område, som genom härstamming, språk och geografiskt läge tillhör oss. Prins Napoleon har ock begitvit sig från Paris, för att dels uppgöra vilkoren för vapenstilleståndet, dels som enskild underhandlare å kejsar Napoleons vägnar varna Victor Emanuel för att gå för långt. Sedan Österrike en gång lemnat ifrån sig Venetien, behöfver det ej finna sig skymfadt af italienarnes inträngande derstädes, ty den saken angår nu blott dem och kejsar Napoleon. 80,000 man österrikare hafva redan utrymt Venetien och äro på våg mot norden, så att, enligt hvad det försäkras, de ej mera tänka på något försvar af tästningsfyrkanten. Cialdini rycker derför äfven raka vägen hän mot Verona. Iaom få dagar, säger man, skall