Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 1

2—2T—————— —— och dels komitåns förslag blifva ganska ensidigt. ; Från Skåne förspörjes hos en stor del af de adliga jordegarne en viss åtrå att bli invalda i andra kammaren. Jag vågar betvifla allvaret och uppriktigheten i denna åtrå. Det är vida troligare att de framställa den — några åtminstone — för att, om de ej villjas senast, kunna frambålla den nya riksdagsordningens olycksbringande verkan — ett bonde: regemente, d. v. s. att andra kammaren töreträdesvis bildas af bönder. Jag tror föga på kammarens ötverfyllnad at bönder utan bildning och insigter; men jag fruktar mera derföre att personer bli valda, som vilja spela samma roll som många bönder vid våra förra riksdagar. Medlemmarne af en korporation iges halva stor åtrå att få plats i andra kammaren, nemligen domarne på landet. De hafva ock större beröring än de flesta andra med allmogen, och mycket inflytande, om de deraf göra sig förtjenta. Det är dock fara värdt att de såsom riksdagsmän komma att spela samma roll som borgmästarne förr, och den var ingalunda den mest illustra. Kriget i Tyskland lärer berötva konungakamiljon nöjet al prins Fredriks af Nederländerna och dess gemåls förut omtalta besök. Prinsens nära slägtskap med konungen at Preussen, på hvilken han säges utöfva stort inflytande, säges förmå honom att vistas de stora händelserna på nära håll, vården af hans stora egendomar fordrar ock just nu all uppmärksamhet. Deremot omtalas, jag lemnar derhän med hvad tillförlitlighet, att hertigen af Nassan med familj kan vara att hitförvänta, om något sådant arrangement af konungen i Preussen vidtages med hertigdömet Nassau, som vore för dess suverän mindre agreabelt. Man gissar att den hertigliga samiljen i så fall kommer att bebo Tullgarn, som eges, men aldrig numera bebos, at enkedrottningen. Vidare berättas att efter konungens återkomst från Beckaskog, der vistelsen blott blir en vecka, torde konungen af Danmark vara att hitlörvänta, med anledning af den skandinaviska industriutställningen. Bemälde konung har på sista tiden visat symptomer till skandinavism — modererade naturligtvis — och då går det ej gerna an att icke medverka till ifrågavarande utställning. Till kategorien faktiska gäster al framstående beskafkonhet bör i främsta rummet nämnas den kinesiska ambassaden. Deras respektive namn och titlar afstår jag ifrån att atskrifva. Men personerna i fråga äro ganska distinguerade, skola ega mycken intelligens och begapas fullt så mycket som den Malmska hvalen al Stockholmspubliken, om hvars påträngande nysikenhet kineserna ständigt förvärfva sig ökad erfarenhet. De bebo den vackra bottenvåningen på Hotel Rydberg, utanför hvars port en ständig hedersvakt al bättre och sämre dagdrifvare är posterad, med uppspärrade munnar, vidöppna ögon, öron och alla sinnen. IIvarken solskenet eller störtregnet aflägsnar dem, endast hungern förmår det, men så rekryteras de atgående med nya legioner. Jag blyges smått öfver så mycken nyfikenhet. Olverallt förföljer den de stackars kineserna — i industripalatset, der deras väg tillspärras, på teatrarne, der några hundra par kikare ständigt äro riktade på dem, och för att öka pinan klänger man upp på hotellets fotsocklar för att bliga in i de rum, der kineserna logera. Tycker herrn att sädant är anständigt?, sporde en poliskonstapel. IIvarför inte, svarade en lång glop, modernt klädd och med anspråk på att vara gentleman, de böra linna sig smickrade al den uppmärksamhet som visas dem! Vära teaterrecensenter, som naturligtvis