Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 1

och sde konservativa genom sin härvarande organ inom tidningspressen skulle begagna illtället vid frih Gripenstedts afgång att ötver honom afkunna ett interdikt, så ilskefullt som de förmådde att åstadkomma. Pennan ördes vid detta högtidliga tillfälle at deras rasvilde pied de Mouton-. Utan tvitvel hade iet varit en stor förödmjukelse för frih. Gripenstedt om dessa den krassa egoismens nälsmän gifvit honom rättvisa. Om det skulle hända, yttrade Benjamin Constant, alt jag blelve berömd af en min motständare, så skulle jag gripas af en djup oro, ty Jag skulle befara att halva gjort mig skyldig till ett stort fel eller en stor dumhetAnledningen hvarföre de konservativa och protektionisterna, som i regeln borde visa sig hjertligt glada deröfver, att en så krattlull motståndare till deras planer och strätvanden nu ändtligen afträdde från den politiska arenan, dels med så mycken hätskhet antallit trih. Gripenstedt, dels visa så mycket missmod med afseende på tramtiden, torde böra sökas ej blott deri att regeringssystemet icke rubbats genom hans afgäng, utan ätven i en ganska befogad sruktan att han längre fram skall återinträda i statsrådet, om, såsom är ganska sannolikt, friherren återvinner helsa och krafter efter någon tids hvila. De rysa vid blotta tanken på en sådan händelse. Dertill kommer att ett nytt bolag, jag kan ej med säkerhet uppgitva ordningsnummern, öfvertagit tidningen Dagligt Allehanda, tör hvilket kabinettskammarherren grefve Oxenstjerna, revisionssckreteren srih. Lenhusen och geschworner Lundhquist satt sig i teten, d. v. s. åtagit sig att tungera som synliga verkmästare i den konservativt-protektionistiska projektillabriken. Ått i dessa penningearma tider åstadkomma ett ganska betydligt kapital är ingen lätt sak, och ätventyret ganska stort, ty erfarenheten har lärt, och Dagligt Allebanda har derpå lemnat ett öfvertygande bevis, att en konservativ tidning ständigt ädrager sina egare och beskyddare stora törluster. Det var derföre naturligt att det nya bolaget skulle estersträfva något lämpligt tilltälle att skaffa tidningen klienter, vänner och — prenumeranter, och så begagnades tilltället då en ny finansminister krecrades, att till de betryckta jordbrukarnes? tjenst påyrka Åprivatbanksintresscts uppryckande från roten. Man föreställer sig att dessa jordbrukare som nu tryckas af penningebrist tacksamt skola offra sin sista skärf — på tidningen, och betrakta den som sin räddare. Framtiden skall visa om detta försök lyckas, och sker ej så, ja, då möter intet hinder att anslå andra strängar, utlägga nya långrefvar, och konstruera nya metkrokar. Jag är tullt öfvertygad derom, att de i detta fall äro mera fyndiga än hr Leidesdorfl, så vacker och fullständig hans utställning af siskkrokar än är på industriutställningen. Man börjar så smått att förbereda äfven här de blifvande riksdagsmannavalen, och huru dervid skall förfaras. Att valsedlarne skola aflemnas inom vissa distrikter, i anseende till stadens stora utsträckning, lider intet tvifvol, men om de skola blifva riksdagsmän, som inom samtlige distrikterna fått de festa rösterna, eller om hvarje distrikt skall utse sina riksdagsmän, derom kommer troligen att tvistas, ehuru med det sannolika resultat att det första alternativet segrar, hvilket ock onekligen är det enda rätta. För de många valkandidaterna, som jag antager förefinnas, blir det en svår sak att uppträda om så göres behof, enär ingen tillräckligt rymlig lokal finnes. Skall åter en komitå utses för att upprätta förslag till kandidater, så kan dels tillsättningen af denna komitå bero på en slump,