Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 1

9 Nu mäste jag säga det om jag någonsin skall kunna göra det, hviskade hon. Jag längtar bort från Haugen, far, och jag längtar att komma ut i lifvet och värma mig i solen. Jag har nu gatt här i mörkret, så långt jag minnes, och aren ha förflutit som en dröm, utan att jag hvarken kiint mig jelf eller andra. Men nu passa vi icke längre tillsammans, vi två, far. Du är gammal och jag är ung, du vänder dig ifrån men jag till verlden. Du kunde fylla mina tankar, så länge jag icke visste mera, men nu vet jag, och du kan icke längre öra det. Men du må ändtligen icke tro att ag håller mindre af dig för det, käre far; jag ville blott önska att du förstode mig nagot vättre än du nu gör. Hon höll tärarne tillbaka som åter ville ryta fram. Gunnar stod framför henne med flämtande bröst och ljnngande ögon och kunde knappt tala för vrede. — Hvad är det för en djefvul, som hviskat dig dessa ord i örat? ropade han och slog handen i bordet, — ty det är satans ord, och du har dem icke af dig sjelf. Jag vet nog hvad verlden har att bjuda dig och hoppades att du skulle haft nog i din Gud; men nu vänder du dig ifrån honom för att öfverlemna dig at synd och förderf. Det har du icke at dig sjelf, men frestaren har varit här. Hvem