Göteborgsposten – 12 juli 1866, sida 1

— Men låt dem tala! låt dem tala! mumlade han för sig sjelf; låt mig blott icke klugr, Ilerre, lat mig icke klaga, om djefvulen frestar aldrig sa mycket. Han knäppte händerna, böjde hufvudet och rörde läpparne liksom till bön. Han blef länge sittande på detta sitt. l — Men ni har ju Aslag till hjelp, sade slutligen en vek stämma. ig Det var Lif som talade, men rösten var su svag, att han knäppt hörde den. I — Du nämnde Aslag? Ja det är sannt, honom tilnker jag sällan på. Jag var nöjd med hans resa in till staden, och det är en pålitlig och dugtig karl. I gar var det dans och ann at spektakel i trakten, men Aslag var icke der. Han talade liksom för jelf, gick derefter bort till spiseln till Lif, sag på henne med öm blick och strök henne tlera gångar öfver haret. — Jag kan tro, att du tycker bra om honom, sade han långsamt. — Ja, det gör jag nog, yttrade hon och ned mot golfvet. Hon hade ännu mera utt säga, men hjertat klappade så våldsamt i detsamma. — Du måste lära mig att få mera tillit till honom, yttrade Gunnar efter en stund; jadc: vot ej hvaraf det kommer sig men jag kan icke 2