Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 2

sjjelft derpå. Åtminstone kan man temligen tryggt antaga, att det ej är denna tro, som gjort parisarne så entusiasmerade. Fransmännens tanke har uppenbarligen varit: Vi ha törödmjukat Ryssland och Österrike, nu är ordningen ändtligen kommen till Preussen. Det är denna tanke, som tändt den stora illuminationen i Paris, hvilken var alldeles trivillig och inskränkt till privata hus, men der så mycket allmännare, En förändring i denna situation skulle allena kunna inträffa, om preussarne plötsligen betänkte sig, inställde sin segermarsch ull Wien och underkastade sig Frankrikes bemedlivg. Härtill har emellertid ännu icke nägon utsigt visat sig, fastän man å andra sidan ätven saknar bestämd officiel underrättelse om motsatsen. Att konung Wilhelm ullbakavisat Gablenz, såsom parlamentär, är ännu icke något bevis för, att han ätven skall förkasta Frankrikes anbud; men att han gjort det eller är besluten att göra det, är dock den allmänna meningen i Preussen, emedan alla de hittills ingångna telegrammer, i hvilka underrättelse lemnas om underhandlingarne, gå ut härpå. Denna åsigt stärkes vidare genom underrättelserna från krigsskådeplatsen, i det preussarne fortfarande rycka framåt både mot österrikarne och sydtyskarne, liksom om Frankrikes törslag alls icke existerade. Från Berlin telegraferas till oss under d. 9, att preussiska kronprinsens armå är under framryckande bortom Pardubitz, der preussiska högqvarteret nu är, och från vest tyska krigsskädeplatsen formäles, att preussarne åter besatt Wetzlar och Ems samt framrycka mot Baiern. Dock tyckes sramryckandet ej längre ske med den snabbhet som förr, och underrättelserna äro i öfrigt något virriga. Det stora sjelfförtroende, som segern ötvor Österrike mäste ha sramkallat i det preussiska högqvarteret, talar slutligen äfven för att Preussen tillbakavisar Frankrikes anbud. Alla preussiska tidningar äro eniga om, att tillbakavisa tanken på fredsslut och vapenstillestånd i närvarande ögonblick, då det för Preussen gäller att fullfölja seyrcns resultater. I Berlin väntade man ock, att Prag skulle i dagarne bli besatt, hvilket naturligtvis skulle höja modet. Vid preussiska armåen ansåg man, att Preussen ej skulle kunna nöja sig med mindre, än Åhela svigholstein, Hannover, Kurhessen, Sach-: och den tyska delen af Böhmen ända till Elben, så att denna derefter bildar gränsen mellan Österrike och Preussen — annars böra vi under inga omständigheter göra fred?. Men en så betydande makttillökning för Preussen är helt enkelt omöjlig, om de öfriga europeiska stormakterna ännu vilja ha ett ord med att tala i vår verldsdel. Bismarck har alltid haft för vana, att vid kritiska ögonblick schacka Ryssland med busen Polen, hvilken det naturligen fruktar så som hvarje menniska med ondt samvete fruktar åsynen af den förorättade. Äfven nu framkastas detta namn genom en berlinertidning, annars liberal och oppositionel, men nu preussisk och bismarckisk, National Zzeitung:. Detta blad säger sig nemligen från säker källa hafva erfarit, att Österrike föreslår törändring at Europas karta: Preussen behåller Sachsen, IIannover och Slesvigholstein; konungen at Hannover sättes på tronen i ett nytt konungarike Westphalen; konungen af Sachsen bestiger Polens tron; Frankrike tager Belgien i besittning. Det är temligen påtagligt, att detta utsånda känslohorn är tillagadt i Bismarcks kabinett, för att göra Ryssland misstänksamt och beröfva Osterrike dess understöd i fredsmäklingarne. Ryssland har redan armåkårer sammandragna säväl vid preussiska som österrikiska gränsen. Från Italien skritves, att general Cialdini har med halfva italienska armåen rvelt gtvar