Göteborgsposten – 11 juli 1866, sida 2

Från Utlandet. Alla franska tidningar, af hvilken färg de än må vara, uttala sig med glädje och entusiasm öfver den triumf, som folkens och na: tionalitetens sak vunnit, i det ättlingen af det gamla Habsburgska huset, Österrikes kejsare, innehafvaren af den tron som velat stå främst bland furstarnes i Europa, böjt sig för den a! folkets val utgångne Napoleon III, fransmännens, ej Frankrikes, kejsare och till honom öfverlåtit det så länge omtvistade Venetien, sålunda ätven böjande sig för solkviljans kraft Denna fransmännens glädje och entusiasm äro det mest berättigade af allt, också är det ej underligt, att de franska tidningarne täfla om, att årergifva entusiasmen i sina spalter. Naturligen är dock deras skildring matt emot de känslor, som verkligen rört sig inom det franska folkets bröst vid budskapet om, att Frankrike åter var redo att intaga sin plats i verlden. I snart trenne år har detta stolta land, sedan det förrådts af sina allierade, måst stå som en lugn åskådare al händelserna, emedan det ej kunde röra sig utan fruktan för, att alla skulle falla öfver det, och verlden har sett, hvad det ville säga, att Frank rike dömts till en sådan hållning. Och hvem hade intagit Frankrikes plats? Det var Preussen, som ursurperade det lediga presidiet, just den makt som krupit ödmjukast för lrank rike i dess medgångsdagar och rasat vildasi emot detsamma, då olyckan bröt in ötver det, och Europa har fått känna, hvad det ville säga att stå under preussarnes ledning. Det var preussarne, som efter slaget vid Waterloo fordrade rätt att förfölja fransmännen, efter det engelsmännen slagit dem, och minnet häraf står ännu lifligt i hvarje fransk vrå, der de vilda, öfvermodiga horderna visa sig. Men till den gamla räkningen har äfven kommit en ny. Det var Preussen, som år 1859 hejdade fransmännen på deras segertåg, genom att skjuta sin här fram mot Rhen, och det var slutligen Preussen, som under förhandlingarne om Polen väsentligast bidrog till Frankrikes förödmjukande genom att gifva den afgörande stöten till, att de: vacklande England alldeles föll undan. Så ofta som det än talats om något hemligt förbund mellan Napoleon och Bismarck, ha vi likväl aldrig velat tro derpå, och kunna i detta fall hänvisa läsaren till hela årsföljden al vårt blad, isynnerhet som vi aldrig kunde lemna den ouppgjorda räkningen ur sigte, utan att tala om allt annat, som stred mot ett dylikt törbund, hvilket måste förefalla en och hvar som en anomali, ätven derför att det var på Pr som Frankrike skulle komma i besittning at sina naturliga gränser mot öster. Nu visar det sig lyckligtvis, att uppgörelsen icke blifvit uppgitven, utan blott uppskjuten. Parisertidn. Sicele säger, att freden kan anses för återupprättad, men bladet tror väl knappast.