Göteborgsposten – 10 juli 1866, sida 1

hade kanske varit tillräckliga att förskassa italienarne segren, men de förblelvo lugnt stående. Emellertid blefvo general Durando, hertigen af Aosta och prins Amadeus sårade, och kl. 4 e. m. anlände en österrikisk husarofficer som parlamentär till Bixio, för att erbjuda honom ett obehindradt återtåg. Vänd er om, hr öfverste, sade generalen, ty han ville ej låta motståndaren se några demonterade kanoner, som befunno sig i närheten. Derpå fortfor han: Jag är general Bixio, betälhafvare ötver 7:de divisionen i 3:dje armåkåren, och jag förklarar dem, som skickat er, att ja aldrig skall emottaga ett sådant anbud, Ja, Jag försäkrar er, att om det upprepades, skulle jag, om jag oc ck låge halfdöd ien grop, likväl der ha nog kraft att låta skjuta er för ett sådant anbud. Oak:adt detta stolta svar, nade italienarne redan lidit mycket, isynnerhet betann sig grenadier-divisionen Brignone i ett eländigt tillstånd. De österrikiska karescherna hade anställt fruktansvärda förödelser, en hel bataljon bersaglieri var nästan alldeles upprifven. Då kom befallning till återåget. General Bixio och prins IIumbert skulle betäcka det. Det tycktes nästan, som om österrikarne blefvo förvånade öfver den retirerande rörelsen och fruktade för en krigslist; i hvarje fall vågade de icke störa återtåget. Detta företogs i den största ordning; det var som om trupperna återvände från en stor och tröttande manöver. Dagen derelter om efterm. såg jag sjelf de återvändande regementena i Borghetto, Valte och Cerlungo. Ingen skulle trott sig hatva en armå framför sig, som dagen förut stridt från kl. 6 på morgonen till 9 på aftonen och nu befann sig på fullt återtåg. Manskapet visste icke, hvarfsör man lät det göra reträtt, och otlicerarne ville eller kunde icke begripa det. Man hörde blott yttranden, som vittnade om den djupaste förbittring mot Lamarmora, hvilken genom sin overksamhet och sitt dröjande i Goito och Cerlungo tvungit armeen till återtåg. Kanske gör man generalen orätt, måhända hade har andra och högre skäl för sitt handlingssätt Möjligen voro de samtidigt inlupna underrättelserna från Garibaldi och Cialdini icke de bästa, annars kan jag åtminstone icke förklale för mig, hvarför generalen-ministern i krigs rådet d. 25:te i Cerlungo genomdref sin me ning. omot konungen och de andra generaler na, att högqvarteret skulle gå ännu längre till baka, ända till Piacenza.