Göteborgsposten – 10 juli 1866, sida 1

: D tGGq xtrl7—mp--acÖap:-p-p-Ö-G— ——— — och kropp och det hade äfven varit så roligt att återse allt som han nu ej sett på Hera år. Men den som var lycklig var Lif; ty hon I kunde ej neka för att hennes tankar följt med I Aslag och att hon riktigt haft ledsamt under de dagar han varit borta, ehuru hon lefvat precist som i den gamla tiden före hans ankomst. Hvad kunde väl vara orsaken härtill, eller höll hon nu ej längre så mycket af sin far som fö Aslag hade mycket att förtälja, och han I berättade med en liflighet som alldeles ryckte Lif med sig. Han hade också träflat tillsammans med ett tatarfölje på vi — Men då blef du vil rädd? frågade Lif, ty det skall vara så däliga menniskor, har jag hört. — Jaså. Ja, det har väl din far sagt dig, sade han och skrattade; men det var något i detta skratt som gjorde att hon måste se på honom. — Far talar aldrig ondt om någon utan att verkligen ha anledning dertill svarade hon. I — Väl möjligt; men hunden biter nå man tager benet ifrån honom, och hade folket ej slagit tataren, skulle han måhända ha blifvit en bra karl, han också. I Lif stirrade förvånad på honom. — Ja, du förvånar dig väl öfver att, jag