Göteborgsposten – 7 juli 1866, sida 1

— ——— — tigad att sluta, det Österrikes ersättningsanspråk ej gerna kunna längre sökas i ökadt landområde, utan väsentligen måste ligga deri, att genom Frankrikes bemedling tred blir afslutad mellan Österrike och Italien, hvarigenom det italienskt-preussiska förbundet upphäfves, så att Österrike kan, om Preussens anspråk visa sig sådana, att kejsarstaten måste kämpa på lit eller död om sin tillvaro, med hela sin makt vända sig mot Preussen. Bestämmelserna i det preussiskt-italienska förbundsfördraget äro icke bekanta, så att man ej vet, huruvida Italien förbundit sig emot Napoleons varningar) att bekriga Österrike, så länge Preussen gör det; men skulle det äfven vara på detta sätt, behöfver Italien dock icke tveka att, med anledning af de ändrade omständigheterna, utträda ur detta förbund, ty Preussen sjelft har på några år kränkt så många fördrag och gjort sig skyldigt till så många löftesbrott, att det är synbart att den djupaste egoism dikterar dess politik — en egoism som ej skulle tveka att, om Preussens fördel det krätde, lemna Italien i sticket. I likhet med hvad Frankrikes kejsare förut gjort, offentliggör nu, enligt uppgtit från Petersburg, Ryssland de synpunkter, ur hvilka det vill att ordnandet af Europas angelägenheter skall ske — tilläggande, att om besluten gå i annan riktning, skall Ryssland se sig nödsakadt utträda ur sin neutralitetsställning. Dessa punkter angisvas i ett at vära gårdagstelegrammer sålanda: Ryssland vill ej tillåta, att Österrike skall för Venetiens afträdande få ersättning i Herzegowina och Bosnien eller i Donaufurstendömena; Ryssland vill ej tillåta försök att tillintetgöra Österrike; Ryssland skall ej stillatigande se Frankrike (med vapenmakt) bistå Italien; Ryssland skall icke tillåta Preussen öka sin makt norrut. Genom Österrikes öfverlemnande af Venetien till kejsar Napoleon, bortfaller den tredje punkten. Enligt ofvan gjorda framställning bortfaller äfven den första punkten. Den andra punkten sammantaller fullkomligt med kejsar Napoleons mening härutinnan, ty i hans ofvan citerade skirfvelse till Drouyn de Lhuys uttalas ju, att han vill för Österrike upprätthållandet uf dess höga ställning inom Tyskland. Åtorstår således blott den sjerde punkten: om Preussens makttillökning norrut. I afseende härpå skilja sig Frankrikes och Rysslands meningar, ty Napoleon vill för Preussen mera likartade gränser och makt i norden. Det är naturligt, att Preussens anspråk nu ansenligt vuxit genom dess oerhörda framgångar, och det skall helt visst äfven ställa sina fordringar så högt som möjligt. Det är på denna fråga, som Europas blickar nu skola riktas, och genom en sällsam händelsernas skickelse återvänder sålunda intresset till utgångspunkten för kriget, de små hertigdömena Holstein och Slesvig, till hvilka nu ätven fogar sig frågan om de båda konungarikena Hannovers och Sachsens öde. Nemesis har velat, att just dessa båda riken, hvilkas trupper ryckte fram, för att besätta Ilolstein och sålunda mäktigt medverkade till sista danska krigets utbrott, nu se sig hotade i sin sjelfständighet. Upphäfvandet af Sachsens sjeltständighet har länge varit önskadt at både Ryssland och Preussen, och ifrigt sedan sista polska upproret. Dess öde är dertör kanske redan afgjordt. IIvad Hannover angår, måste Preussen ha en del deraf, liksom at Hessen Kassel. Sedan ofvanstående nedskrifvits, ersara vi, att Preussen ej allenast vägrar att medgifva Osterrike stillestånd, utan äfven vill fullfölja sina segrar med högt uttalad afsigt att göra Tyskland till ett under ledning af den tyska makt, som på Böhmens slagfält visat, att den kan stå i spetsen för detsamma, och bringa Österrike ned till den ståndpunkt, att det ej mera kan rubba Tysklands och Europas fred. Om Preussen ej låter pruta med sig, torde den politiska gestaltningen snart bli en annan och större krafter än nu komma i spelet, ty den europeiska jemnvigten tillåter ej ännu Österrikes nedsjunkande till en stat af andra rangen. NRNva Teatern, I går afton uppfördes för nära nog fullsatt salong för 2:a gången