Göteborgsposten – 3 juli 1866, sida 1

liten smula, du far? Han skulle vara nöjd om han ej finge mer än kosten. — Jag tycker ej om hans ögon, barn. — Han bad mig så innorligt att föra hns talan, och han var också så lugn och rättfram att jag riktigt tyckte det var en glädje att höra på honom. — Haugen är liten nog för två; det skulle bli ännu värre om det nu kom en tredje till. Men du tycker väl att här är ensligt med mig allena till sällskap, fortfor Gunnar och drog en djup suck. — Nej, jag ber dig visst ej för min egen skuld, svarade Lif och rodnade; men jag tiälnkte blott på hvad som står i bibeln: Gif till dem som bedja dig och vänd dig ej bort från dem som vill låna af dig. Dessutom tycker jag också, far, att du nu verkligen kan behöfva litet hjelp. Ja, jag skulle blott önska, att du sjelf hört honom förtälja om huru han frusit och svultit, flackat omkring och slitit ondt under hela sitt lif, och du skulle då visst hvarken dröja eller betänka dig, käre far! Han är så fattig som stenen derute på marken, och han går som en annan stackare emellan går darne, oaktadt han aldrig gjort en menniska så mycket ondt som jag kan lägga på min fingerspets. Gunnar såg förvånad på sin dotter, ty så