Göteborgsposten – 30 juni 1866, sida 2

Från Stockholm. Häromdagen anmäldes å detektiva polisens kontor, att inbrottstöld skett vid Bengta i Bromma socken samt att tjufvarne misstänktes vara två karlar och en qvinna med ett litet barn på armen, hvilka begagnat tvenne med hvar sin häst förspända åkdon; och förl. Lördags afton att de misstänkta personerna skulle begifvit sig genom staden och utåt Erstavikstrakten. I anledning deraf utsändes en hop konstaplar för att efterspana brottslingarne, och dessa anträffades midsommarsdagen på middagen vid torpet Stora Oxmora, beläget hallannan mil utom Skans tull. De uppgåfvo sig vara hästbytarne Johan August Erlandsson och Anders Gustaf Carlsson samt den förstnämndes fästeqvinna, Brita Christina Larsson. I deras sällskap befunno sig det bekanta Lindgrenska tattarföljet, bestående af förre smid shandlaren Carl Fredrik Lindgren, dess hustru, deras tvenne döterar och ett par barnbarn. Vid risitationea påträffades uti det. rum, hvarest Erlandssons bodde, en mängd tjusgods, såsom guldoch silfverur, guldmedaljonger, kedjor och knifvar af silfver, ringar, kräsnälar, portmonnåer, pistoler, m. m, äfvensom en anteckningsbok och en summa penningar, af ett fruntimmer förlorade genom fickstöld midsommarsafton på Munkbron. Det, som stals vid Bellsta, var dock icke till finnandes. Hela sällskapet medfördes till staden och insattes i häktet, — Lindgrens på grund deraf att de, ehuru mantalsskrifna i Stockholm, aldrig bott derstädes, utan, under förevänning att uppköpa lumpar, i öfver 20 års tid strukit omkring i mellersta delen af riket. Vid polissorhöret i Mändags kunde icke Erlandsson och hans följe förmås att påtaga sig några stölder, hvarför ransakningen med dem uppsköts till annan !ag; de öfriga, eller Lindgrens, hvilkas utseende tydligen utvisar deras tartariska börd, skulle försändas ill lämpliga arbetsinrättningar. För delaktighet i Erlandssons stölder har emot dem ej ännu förekommit någon bevisning. — Midsommarsafton på eftermiddagen anmäldes af ett bätre klädt fruntimmer, att hon kort förut å Riddarhustorget, emellan dervarande försäljningsbord, fått sin påhafda klädning sönderskuren å trenne ställen på högra sidan, i närheten af klädningsfickan, hvardera skåret af omkring tre tums längd, samt att hon för dådet misstänkte en mindre pojke, iklädd ljusgrå kläder, emedan han ögonblicket derefter skyndsamt aflägsnat sig. Pojken efterspanades och befanns vara 11-årige gossen Carl Herman Norberg, son till skrädderiarbetaren C. Norberg. Vid anträflandet innehade pojken en större fällknif, med hvilken han var sysselsatt att formera en blyertspenna. Föra till detektiva polisens kontor och der tagen i förhör, — de pojken först att han under pennformeringen råkat i att af ovarsamhet skära sönder klädningen för fruntimret; men erkände slutligen att han med berädt mod gjort det, i afsigt att åtkomma penningar, hvarjemte ban tillstod, att han ifrån ett af saluborden på nämnda torg snattat en snusdosa, som vid visitationen med honom påträffades; ett cigarrmunstycke, hvilket han oförmärkt släppt ifrån sig på golfvet i vaktkontoret och som straxt derpå upphittades, ville han deremot icke påtaga sig ha stulit, oaktadt en annan minderårig pojke, den han hela eftermiddagen haft i sällskap och som likaledes snattat en dosa och ett munstycke, öppet erkände, då han blef efterskickad, såväl sitt som pojken Norbergs tjufstreck. — De begge pojkarne samt Norberg far och den andres moder, en stackars enka, voro i anledning häraf kallade till förhör i poliskammaren. Dervid försökte den äldre Norberg, hvilken, likasom hans hustru, flera gånger varit tilltalade för mindre hedrande uppförande, att taga sonen i försvar, hvarförutom han intalat pojken att åter neka. Polismästaren förordnade dock att de båda gossarne skulle i en poliskonstapels närvaro allvarligt agas, samt, enär de gå i folkskolan, anmälan göras till skolans inspektor om deras visade dåliga anlag. — Sedan till följd af expositionen en mängd resande börjat gästa hufvudstaden, ha åtskilliga föräldrar, tillhörande den fattigare klassen, tagit sig det oskicket före att, under föregifvande att sälja visor eller blommor, utsända sina minderåriga barn för att betla. De flesta offentliga ställen, men synnerligast Strömparterren och Djurgården, ha fördenskull varit, särdeles under aftnarne, öfversvämmade af dylika tiggande ungar. Polisen gör allt hvad den kan för att hämma ofoget, genom att dagligen uppkalla barnen och deras föräldrar till poliskammaren, der de erhålla föreställningar och varningar. Barnen tillstå öppet att de blifvit utskickade för att tigga slantar, dem de sedermera skola till föräldrarne aflemna; och dessa senare söka med hvarjehanda ursäkter komma ifrån saken, vanligtvis icke skyende att i barnens egen närvaro vilja drifva dem till lögnare. ——— SEAN rn