Göteborgsposten – 29 juni 1866, sida 1

dock i färd med Gunnar, och han skulle nog ej heller säga något. Den mörka uppsynen och de sammandragna ögonbrynen antydde just icke att det var riktigt ljust och rent derinnanför; men det var dock ingen som kunde tillvita honom något, eller som kunde häntyda på nagon förbrytelse och säga: Det har Gunnar Haugen gjort sig skyldig till. Han förvaltade väl det lilla han hade om händer, och folk hade aldrig sett honom dricka ett enda glas eller hört honom säga några ohöfviska ord, ty Gunnar hörde nu till de yäckte och hans gamla bibel var det, hvarmed han mest sysselsatte sig på lediga stunder. Hangen der de bodde var en liten gård, som låg straxt under ett brant fjäll, hvilket kastade en lika mörk skugga ifrån sig som mannen Ssjels. Jordmånen var mager, men gat dock så pass arkastning, alt han kunde föda ott par kor och göra en stadsresa litet emellan. Men stilla och fredligt var det på Ilaugen, och stillhet och frid var det också som Gunnar sökte. IIan umgicks ej med någon, ty han hade nog af sig sjelt; han såg ej heller mycket af solen, men så hade han till ersättning Lif att lysa för sig, och hon var som en solglimt öfver hela huset. Der sprang hon ut och in och pysslade och ställde i ordning, hjelpte sin fader med arbetet så vidt