Göteborgsposten – 27 juni 1866, sida 1

och utan ett spår af landsvägsdam. Tätast bebygd och mest besökt är dock Djurgården, en präktig landttunga, som fran öster sträcker sig in mot hulvudstaden, med hvars ena del, Ladugårdslandet, den är förbunden genom en bro. Här går längs utmed kusten på begge sidor en förtjusande promer nad, hvarpå Stockholms ekipager oaslätligen göra sin rund, det är deras Bois de Boulogne, deras Prater, deras Slrandrei, men utan jemförelse mycket vackrare än något af dessa ställen. I midten höjer sig alfön till en med knotiga suror bevuxen bergsrygg. r man klättrar dit upp, kan man sinna partier så vilda och sa ödsliga, att man gerna kan drömma sig 20 mil bort från hufvudstadens närhet. Det är isynnerhet tre utsigter, som jag anbefaller åt hvar och en, som gästar Stockholm, hemligen från egendomen Skansenpå Djurgården, från Mosebacke på Södermalm och från Kungsholms kyrka. Den första är vackrast vid solnedgången, den andra i morgonbelysning. Apropos belysning, vill jag varna hrr utställningsbesökande för den hos oss så naturliga vanan att bli uppe om aftonen så länge det är ljust, så tramt nemligen de icke önska att se solen gå upp, ty när himlen är klar, har man här under den nuvarande årstiden ingen period, som liknar natt. När man kommer hem kl. 12 på natten och finner ett bret på sitt bord, gör man sig icke den mödan att tända ljus, man går blott fram till fönstret och läser. Men latom oss nu skynda oss till utställningsbyggnaden! Det är ju omkring den allting för ögonblicket vänder sig och det är ju den som drager så många tusende gäster hit upp. På Norrmalm ligger en storartad plats, uppkallad efter det ingalunda storartade majestätet Carl XIII, som midt på torget har en kolossal staty, bevakad af fyra bronzlejon och en soldat — uf kött och blod. Den är, i likhet med S:t Annxplads hos oss, planterad med trän, men enär den är 3 å 4 gånger så bred, finnes här å ömse sidor först en gata, så en allt och sist torget i midten. IIela den delen, som ligger mellan statyn och kajen, upptages nu af den väldiga utställningsbyggnaden. Ouktadt den ursprungigen var anlagd eliter en mindre plan och sedermera måste utvidgas, märker man nagot i ögonenfalland. tecken till tillökningen och när man tar i betraktande att hela byggnaden är upplörd af bjelkar och planor och måste åstadkommas för en jemförelsevis ringa summa, skall man svärligen kunna förneka att arkitekten, Edelsvärd, lyckligt har löst sin uppgift. Om någon skulle hysa anspråk på att här få se en fsulländadt vacker byggnad, behöfver man endast i hans minne återkalla det dyrbara engelska kristallpalatset! Här funnos endast ressurser för uppförandet af en träbyggnad, och såsom sådan är den obestridigen lyckad samt är i alla hänseenden det mest storartade byggnadsarbete som utförts i Norden. Isynnerhet är midtelpartiet med sitt stjernformiga bjelklag, som uppbär det tornformiga glastaket öfver den attkant, hvarifrån sidoflyglarne utspringa, imponerande. Skada endast att det vackra glastaket icke är försedt med ett paraply, som kunde uppspännas vid påkommande regnväder, ty vattentätt är det icke! Det var ett förfärligt kaos ännu i går (d. 12 d:s), både inno i utställningsbyggnaden och utanför densamma. Man skulle knappast kunnat tro att alltsammans kunde blifva färdigt tills i morgon. Härsåg man framför ingången en väldig kran, rullande på jernvägsskenor, lylta kanoner och oerhörda maskin-delar upp till ingången, der såg man ett tjog karlar i rad hifva i ett tåg för att framsläpa en ofantlig kista på trärullar. Här hamrade man, der sågade man; här målade man, der uppslog man hyllor; der öppnades packlårar, der uppsatte man blommor; på ett ställe satte man in glasrutor, på ett annat slog man ut sådanc; öfverallt buller. brådska, en och annan liten ordvexling i förbifarten och ett virrvarr af de mest olika ljud: än buller af packlårar, som stöttes emot hvarandra, än skramlandet af trummor, än det genomträngande ljudet från uppsyningsmännens hvisselpipor, än den dånande klangen af en kyrkoklocka, som blef upphängd, än det bedöfvande larmet af hammarslag på jernstänger, än kommandoropen till några dussin soldater, som hålla på att släpa in kanoner, här konsert på små pianon, som trakteras i hvar sin tonart; till höger är det nymåladt: Var god se upp! till venster står golfvet sullt af glassaker: ÅÄkta sej! Här uttalar en sadelmakare på danska sin förvåning öfver att det allaredan lyckats en industririddare att rida bort med ett betsel för honom, der uttrycker en hattmakare på svenska sin harm öfver, att ett af hans yppersta nummer blifvit rifvet itu med ett tag, som tillkännager, att gerningsmannen är en man af facket, och vid sidan at denne läser en norsk arbetare sin välsignelse öfver den Fant, som lagt vantarne på hans hammare, medan han ett ögonblick ände sig bort. Midt bland larmet i byggnadens medelpunkt höjer sig ett något gråsprängdt hufvud öfver solkmassan och vid första ögonkastet gissar man att let tillhör en konstnär. Ganska riktigt! Det är den gonialiske bildhuggaren Molin, som står midt to det böljande kaos och skapar gudar. På ett par månader har han modellerat den kolossala fontänen, som kommer att utgöra utställningens hufvudprydnad: Aegir och hans fagra döttrar, tittande fram ir forsens skummande böljor under droppstensklippan, som kommer att inhöljas i ett genomskenligt lor från den väldiga snäc n, hvari fontänen uttömmer sig. Det är ett storartadt och skönt arbete, femon figurer, den ena vackrare än den andra. Den samle hafsdrotten och hans beslöjade gemål med de lagra döttrarne, den ena drömmande som den stilla — —yD LATA LERA SE EAA EE AE