Göteborgsposten – 27 juni 1866, sida 1

utanför sin dörr. Men hennes oredligt förvitrfvade skatt har blott bragt henne ringa lycka, hör jag: den gamle fadern dog i det oländigaste tillstand, det bofälliga slottet blel örverlemnadt at råttorna och tlickan drifver omkring i verlden, Gud vet hvar. Det tjenade alltsa till ingenting alt tala till Giles Humphrey på detta sätt. Jag kom dock er och åter till honom i det svaga hopp att det en gång skulle tilldraga sig nagot mellan honom och hans hustru som kunde gifva mig tröst och lindring i mitt olyckliga sinnestillstand. Iluru bittert angrade jag ej nu, att saken ej blifvit noggrannare undersökt då stölden skett! Men det var en fafäng klagan da fem ar förflutit. En afton gick jag att besöka Giles IIumphrey. Mylady var på operan, sade betjenten. Da jag kom upp fann jag som vanligt min onkel allena, men med ett leende af hänryckning på sina läppar. Ilan skakade en nyckelknippa framför mina ögon. — Tyst, nevö! sade han, jag har fått hennes nycklar! Är hon listig, är jag det också. Har hon plundrat mig, så vill jag plundra henne. IIa, ha, ha! Låna mig din arm att jag kan stappla fram till hennes kammare och se hvad Mylady gömmer i sitt skrin.