Göteborgsposten – 25 juni 1866, sida 1

Lady Fitygibbon atog sig det värfvet mf trösta Giles Humphrey. Jag trodde han skull förärat henne detta armband för det besvi hon gjorde sig, men dertill var han alltför snål. Hennes nåd var den enda som gick till kyrkan den juldagen. Efter theået kom ättel ett tätt snöfall, hvilket tjente som ursäkt för hvar och en att förblifva inom dörrarne tills I polis varit der. Så snart det var mig möjligt vände jag tillbaka till frukostrummet, men Peg var försvunnen; Jag gick då ut i parken och Spatserade fram och tillbaka i en öfverviixt gang, försökande i ensamheten att samla mina tankar och fatta ett beslut med hänseende till de mått och steg jag borde vidtaga för att fråälså Peg från de förnedrande följderna at hennes ötverilade förbrytelse. Tracey fann mig der och vi afhandlade saken tillsammans. — Jag ser huru det är fatt med dig gamle vän, sade han och fattade min hand; jag har sett det länge och det gör mig innerligt ondt om dig. Stackars Peg, den förfärliga fattigdomen har varit henne för stark! För himlens skull, Humphrey, se ej så förtviflad ut: folk skulle straxt kunna sc det på dig. Hvad ämnar du göra för henne? — Jag vet det ej, svarade jag; jag måste försöka hitta på ett medel för ätt frälsa henne från undergång. Efter hvad som passerat