Göteborgsposten – 21 juni 1866, sida 2

Från Utlandet. Underrättelserna från Tyskland äro idag innu torstigare än förut, alldenstund inga tyska tidningar ankommo med gårdagsposten. De meddelanden man bar om konflikten sö der om Östersjön äro således mycket sparsamma och angå mindre tilldragelserna på krigsteatern än förhållandena inom de olika tyska staterna. Preussens förut omtalade proklamation till det tyska folket, hvilken afläts då de preussiska trupperna inryckte på Sachsens och llannovers områden, töreligger nu i sin helhet. Det är ett dokument, at hvilket man knappast blir lurad. Dess lydelse är följande: Sedan tyska förbundet nu i ett halft århundrade representerat och belrämjat icke Tysklands enhet utan dess splittring, derigenom för länge sedan mistat nationens tillit och i utlandets ögon stod som en garanti för Tysklands fortfarande svaghet och vanmakt, har det på sista siden blitvit missbrukadt till att kalla Tyskland till vapen mot en tförbundsmedlem, som genom förslaget om inkallande at ett tyskt parlament tagit det första och afgörande steget för att tillfredsställa de nationala bebofven. För det krig som Österrike ansträngde sig att framkalla mot Preussen saknades allt stöd i förbundsförfattningen, liksom allt skäl för öfrigt eller ens skenet deraf. Genom beslutet at d. 14 Juni, hvarigenom majoriteten al förbundsstaterna beslutade att rusta sig till krig mot Preussen, har förbundsbrottet blifvit fullbordadt och det gamla förbundstörhållandet upplöst. Endast förbundets grundlag, den tyska nationens lefvande enhet, återstår, och det är regeringarnes och folkens pligt att finna ett nytt, litskraftigt uttryck tör denna enhet. För Preussen förbinder sig härmed pligten att försvara sin oafhängighet, som hotas ge nom ifrågavarande beslut och dess motständares rustningar. I det att preussiska folket uppbjuder hela sin kratt tör att upptylla denna pligt, lägger det tillika sitt beslut i dagen att vilja upptaga kampen för Tysklands nationala enhet, som hittills mäktigt blifvit hämmad i enskildas intresse. I öftverensstämmelse härmed har Preussen straxt etter förbundets upplösning erbjudit regeringarne en ny union, för hvilken det ej uppställt andra vilkor än ömsesidigt skydd och deltagande i de nationala sträfvandena. Det åstundade intet annat, än att freden skulle försäkras och att parlamentet för detta ändamål straxt skulle inkallas. Dess hopp om att denna berättigade och måttliga fordran skulle uppfyllas har blilvit gäckadt. Preussens anbud har förkastats, och derigenom har det blifvit satt i nödvändighet att endast taga sjelfuppehållelsepligten till norm för sitt handlingssätt. Preussen kan eji detta ögonblick tåla fiender eller tvitvelaktiga vänner vid sina gränser. I det de preussiska trupperna öfverskrida gränsen, komma de icke som fiender till befolkningen, hvars oaf hän