Göteborgsposten – 20 juni 1866, sida 1

11t4 PIM J r A 0 — —— —— — land 11,300 qv.fot, hvaraf dock det senare kunnat afstå en del till Danmark. liesten af det hela, med afdrag naturligtvis af kommunikationerna, disponeras för Sveriges räkning. Emedan svårighet mött att bereda plats tör alla svenska utställningsartiklar, har en reduktion bland dessa blifvit nödvändig, men endast i afseende på artiklar af mindre intresse. En intressant omständighet vill jag särskildt framhålla. Fastän palatset redan i och för sig sjelf eger en betydlig tyngd, och denna naturligtvis mångdubblas genom expositionsartiklarnes, hvilar byggnaden icke på någon egentlig grund, d. v. s. någon vanlig grund har ej blifvit anlagd, churu marken hvarpå byggnaden uppförts är af ganska lös beskaffenhet, till större delen bestående af uttyllning i ett i äldre tider förekommande vattendrag, Näckströmmen. Huru är då byggnadsgrunden tillvägabringad? Jo, först utlades på marken ett nät af 3-tums plankor. På dessa anbringades ett stort antal grofva rättuphstäonde timmerkubbar, på dessa lades två hvarf väl förbundna tiyrkantssyllar, och i dessa intappades likaledes ett stort antal stolpar, hvilka uppbära första våningens bjelklag, på hvilket andra våningens stolpvirke anbringades 0o. s. v. Allt trävirket är med grofva skrufvar och ankaren sammanbundet. I Fredags morgon tidigt anställdes en noggrann atvägning af hela palatset, som lemnade det tilltredsställande resultat, att ingen sättning visat sig i grunden. Den ofantliga tyngden var jemnt fördelad: markens motståndskraft och elasticitet var fullt tillfredsställande. Den skakning, som de i gång satta maskinerna åstadkommo, verkar hvarken på golfplanet eller ytterväggarne. Jag har tänkt mig såsom ändamålsenligast för den sammanträngda öfversigt jag ernar lemna beträffande utställningsartiklarne, att dervid icke strängt följa nationalitetsoch gruppindelningen, utan för hvarje särskildt bret uppehålla mig inom ett visst parti al industripalatset. Sålunda vill jag nu slå mig ner i Centralpartiet. Både glanspunkten och medelpunkten i detsamma är Molins största mästerverk — fontänen. Man kan ej se sig trött på den; man upptäcker ständigt nya skönheter hos den; man häpnar öfver konstnärens mod att på den smidiga basaltklippan uppresa den gigantiska snäckan öfver hvars bräddar vattnet droppar ned. Man beundrar icke minst konstnärens utomordentliga arbetsförmåga, då man erfar att han på hela arbetets utförande icke användt mer än fem månader, och ej ens så lång tid noga räknadt. Det är till sina minsta detaljer utfördt med den yttersta omsorg, och man frågar med oro: skall Sverige, skall staten hafva råd, likasom det har pligt, att låta konstnären atgjuta denna fontän i brons, eller skall den allt framsent blifva ett monument, det största i konstnärligt afseende, från Sveriges första industriutställning, till efterverlden bevaradt i en så skröplig materia som gips? Midt för tontänen, i öster om densamma, är, om jag så får uttrycka mig, ett litet tempel upprest. På dess framsida är Stockholms vapen anbringadt och på dess inre vägg ett vackert porträtt af prins Oscar, centralkomitåens ordförande. Golfvet och väggarne äro utvändigt beklädda med vackra mattväfnader af hr Langemeyer i Stockholm; de der placerade dyrbara möblerna äro tillverkade af Lönnborg, monteringen af Langemeyer. Det var tramför detta tempel drottningen tog plats då utställningen öppnades. Till höger derom står en hos K. Edberg i Stockholm förfärdigad praktfull, rikt skulpterad paradsäng af ek; den är i träskulptur utan tvifvel det konstnärligaste arbete, som utställningen har att uppvisa. Vid dess sida står en af flera träslag arbetad, likaledes praktfull salsskänk. På motsatta sidan står en grupp af dyrbara möbler, träarbetet af Ottegren i Stockholm, klädsel och stoppning af Lönnborg. En liten, men särdeles behaglig kabinettsmöbel finnes der;