Göteborgsposten – 19 juni 1866, sida 2

—77 cc — cä— ——777 som i riklig miingd slöt tätt om hennes hufvud: men jag brydde mig ej om att se mycket på henne, hon syntes så blyg och så stolt. Örnen lemnade ögonblickligen fönstret och höll vakt på ryggen at hennes stol. Det var sorgligt att höra sir Pierces konversation, den var så uppblåst och prålande samt harmonierade så litet med hvad som omgaf honom. Han ville gerna påminna oss om att han var OShanghnessy till Castle Shaughnessy. Peg plågades af allt detta, men bar det med en martyrs standaktighet. Då och då uppsteg en brinnande rodnad i hennes ansigte och hon kastade en hastig blick på sin far, men för öfrigt var hon blek, stolt och lugn. — Lät tjenaren bringa oss vin, sade han slutligen med en majestätisk min, som om han visste att ett gästabud tillreddes. — Min far, sade hon tydligt och såg honom stadigt i ansigtet. Du vet att vi ej ha nilgot vi ådant finnes ej på detta ställe. Nåväl, jag vill ej längre uppehålla mig vid minnet at detta besök. Sir Pierce blef hvit, dorpå purpurröd, och vi trodde att han skulle få ett slaganfall. En bedjande blick sköt ut från Pegs bedröfvade ögon mot mina, och vi gingo. (Forts.)