Göteborgsposten – 19 juni 1866, sida 2

af en sliten soffa i fönsterfördjupningen, med sitt klara öga fistadt på den nedgaende solen. Den gamlo mannen reste sig majestät iskt och mottog oss med en min som en furste, hvilken ger sina undersäater audiens, men då han fick se Tracey riktigt i ansigtet, brast han i gråt. Hans Själsförmögenheter voro vil ej helt och hallet förslöade, han var blott litet förryckt af stolthet och olycka! Han hemtade sig dock snart igen. — Bed en af husfolket säg nessy, att jag önskar se henne, sade han till sin tjenare. Husfolket var sannolikt skuggorna af de bortdragna tjenare som en gang trängts om hvarandra på Castle Shaughnessy. Den ende gamle lurfvige lakejen böjde sitt gråa hufvud och gick. Miss ÖShaughnessy var ute pa en promenad, men infann sig snart, synbarligen oförberedd på att se oss gäster. Hon var en reslig ung dame, insvept i en skotsk shawl. Hon nade ingen prydnad på sin hatt, men ett tjockt svart itor, som var kastadt tillbaka öfver den. Hon var så skarlakansröd vid sitt inträde, att ag blef helt förvånad af att se huru blek hennes naturliga hy var, då hon lagt sin hatt ifran sig och satt sig på den andra sidan om fadrens stol. Hon hade grå ögon och ljust hår, i miss OShaugh