Göteborgsposten – 16 juni 1866, sida 1

Segel-och siskturer ha sedan urminnes! ider räknats till Vestra kustens mest omyckta sommarnöjen, och antalet af de båtar, som på Lördagsaftnarne samt under loppet al 3 Söndagen med eller utan segel kila omkring.på rivieret och sjordarne, kan svårligen be räknas. Huru upptriskande är det icke också sjelfva verket att lemna stadens qvalm och iflan bakom sig för att gunga fram öfver böl-At jan blå, insupa de triska fläktarne från hafvet, lägga i land vid någon klippa, i en blink presentera sig lika naken som den och ogeneradt taga sig vatten öfver hufvudet på det naturligaste och behagligaste sättet i verlden! Och sedan, när man åter blitvit civiliserad menniska igen och krupit in i de många olikartade, onämnbara plagg, hvilka höra till en fullständig manskostym, huru ljufligt smakar icke då — förlåten oss, J nykterdansare! — lilla badsupen, med thy ätföljande tilltugg, hemtadt ur medhafda förråder. Nu sjunker solen ner vid horisonten, röd i synen som en plankstrykare, några ögonblick ännu och land och haf tyckas simma i ett enda omätligt purpurbad; nu doppar solen sin tegel-sysionomi tvärt ner i vågorna — att de icke fräsa dervid är minst sagdt underligt — och nu inträder den ljufliga, obeskriliga halfdager, den clairobscur som ännu ingen marinmålare förmått att på duken uppfatta, som hvilar ötver hela naturen straxt efter en solnedgång på hafvet. Allt är så fridrullt och lugnt, det enda ljud som afbryter tystnaden är vågornas sakta plaskande mot stäfven eller sprattlandet af en och annan lefnadsglad fiskbyting som slår sina lofvar i vattenbrynet. Fiskarne, ja, nu är deras timma slagen, nu nappar detsom bäst, nu sitta eljest fredliga och fromsinta herrar och damer, barn och tjenstetolk, och lägga ut sina krokar med de mest mordiska afsigter på er silfverprinsar och prinsessor dernere i hafvets glänsande salar, under det att i båtens akter kanske ett älskande par, han dum som en torsk, hon slat som en flundra, i salig förtjusning sitter och kastar hvitlingar på hvarandra, figurligt taladt, förstås. Kommer så natten och sveper sin genomskinliga slöja öfver föremålen, månan och John Blund infinna sig samtidigt, man gäspar, blir otreflig (sjöluften söker!), lägger sig på botten af båten eller går i land på någon holme, der en vänlig hydda mottar den haltsofvande besättningen, och snarkar snart värre än bondgubbarne i en landskyrka. Krya och muntra som lärkor äro vederbörande sedan uppe på benen vid första hanegället, naturligt eller artificielt, och så går Söndagen förbi under skämt och glädje. om också understundom det stormar på hafvet det blå hvad gör det? — bara en van styrman sitter vid rodret och besättningen är flink och påpasslig och man har gjort till sin lösen, att se glad ut ändå! Sen kommer Måndagen; brun som en tattare, men stärkt till kropp och själ, förvandlar sig sjömannen och fiskaren till en stilla och beskedlig landtkrabba, eller, finare uttryckt, till en verksam om ock obetydlig kuggo i det stora samhällsmaskineriet. Der har ni en mera enkel och blygsam bild at ett Söndagsnöje på vestra kusten; vill ni nu kanske ha en något mera storartad af samma slag? Tänk er då ett nyupplitfadt, trefligt fartyg med den lefnadslustigaste kapten, som någonsin trampat ett däck, siradt med hundradetals brokiga flaggor, uppfylld af muntra, älskvärda och okonstlade passagerare, sinsemellan bekanta, hvilka alla föresatt sig att ha riktgt roligt, en vacker Lördags afton ånga ut åt Skärgården. Ingen brist ombord på gladt humör och allt hvad som hörer till detta lifvets goda, såsom till exempel — en god supg, en afton at iacl tretnad och behag, en bod och lugn sömn i vordentligt bäddade sängar-, en herrlig soluppgång med d:o fiske, en tur åt Skärgärdens vackraste trakt, Winga Inholmar, en ypperlig middag ombord, kryddad af skämt och goda viner, och slutligen på hemresan en liten tittin vid tyllda bålar hos den gästfriaste och älskligaste värd under solen, den lycklige egaren till en förtjusande fläc k bland våra nakna berg — hvad kan ni bättre önska er? Är ni nyfiken vill jag i törtroende hviska er i örat att paradiset heter Fä,jends och dess vänlige Amphitryon Gustaf Melin! Att ängaren, a hvilken denna lusttur: i ordets (