Göteborgsposten – 15 juni 1866, sida 1

Nu var för henne stängd hvar hyddas dörr, Och hennes jemwer intet hjerta rörde. Ett spöke var hon uti nattens ro, Som alla sågo, ingen ville tro. Men Nordens ljufva dvala dock hon störde. Så gick hon genom sekler — tills en gång Vid OÖresundet stämdes upp en sång Som väckte genljud uti sjorran dalar. Det var en underbar, en himmelsk klang, Som på en gång från tusen läppar sprang: O, det är så som folkens hjerta talar! . Hvad jubel vaknar på den lugna strana! Hvad löften vandra mellan hand och hand! Hvad eder vexlas mellan bror och broder! Men — hon, som nyss beslöjad, misskänd gick, Har fällt sitt dok, och hennes klara blick Bär inga spår af forna tårefloder: Hur stolt hon nu sin höga hjessa bär! Igenkänd nu, hon sina barn är kär; Hon har fått frid: hon Skandinavien är, Vår ädla, sköna, evigt unga moder! Hon har fått frid — ty hennes mål är klart, Och väl hon ser den dagen stunda snart, Som tidens tecken skall till fullo tyda. Se! Folken samlas nu vid hennes bröst; De lärt sig nu förstå sin moders röst, Och hennes bud de lärt sig nu att lyda. Förtrollningen är löst. En högre hand Har släckt det blinda hatets afgrundsbrand Hos folk, som samma modersbröst förenat. Likväl — kanske den var af himlen sänd, Den eld, som tycktes blott till ofärd tänd: Ej blott den härjat — den har äfven renat. Nu Skandinavia, fri från seklers qval, Begrundar stilla häfdens djupa tal Och vaknar mer och mer till full besinning. Hon finner, att hon nu det mål har nått, Då i gemensam frid och frihet blott Den lager gror, som höfves hennes tinning. Hon finner nu, att denna dag är när, Då kärast blifver hvad gemensamt ärl...