Göteborgsposten – 15 juni 1866, sida 1

enhet och styrka, är det stora folk, som slungade det hlla Danmark halfqväldt till marken, sönderspittradt inom sig. Alla dess tredsnäringar ha afstannat, handeln ligger nere, armod börjar blicka in genom rutan i arbetarens koja. Krigeis fasor ha redan med sin nemska förtrupp hemsökt det, och det hotas at ett borgerligt krig, som skall suga musten ur det för långa tider och bereda dess fullständiga omgestaltning. Detta blef töljden at blodsdådet, at plundringståget — men, fastän sjelfva i dag lyckliga och glada i fredens åtnjutande, låtom oss dock, vi Nordens folk, bedja till den Högste, att huru händelserna än må foga sig i Tyskland, ur dettas kanske snart nedblodade jordmån frihetens träd må spira upp för att under sin lummiga krona skydda kommande lyckligare och sjeltständigare folkets ätteleder. Det är först med dessa tankar i hug och sinne vi bereda oss till att värdigt begå den fest i dag, som är inledningen till den första skandinaviska industrioch konstutställningen. Friheten står högre än enskilt agg, och må vi erinra oss, att det just är derför som vi i dag kunna enigt och vänligt mötas, för att utan baktankar och med öppen panna helsa hvarandra med trofast handslag. Om och hvad Sverige brutit, sedan Fredrik VII tillyckte sina ögon, det är ej mera något hinder för att vi alla nu samlas i endrägt och med kraft och söresats till den ädla täflan i fredens idrotker. Det smäsinnade agget vare långt hädan, och svaje vårt bangr nu blott öfver folk, hvilka uppskatta frihetens herrlighet och äro beslutna att lefva och dö för den! De trenne skandinaviska folken se hos sig i dag en fjerde broder i den nordiska statsgruppen. IIan blef ej borta, han kunde ej bli borta från vår krets på en sådan dag som denna. Då det gällde fredens stora värt lör Norden, måste han vara med, och han kom med. Om stridens larm en gång ock kräfver ett stort värf af Norden, skall han kanske ej stå vid vår sida — men gäller striden, afser kampen Nordens trihet och väl, då kunna vi vara öfvertygade om, att hans välönskningar stå med oss i ledet, ty han är ju sjelf en Nordens son och älskar sin moder så varmt som någon. Det är svårt, att under dessa åskdigra tider äfven på en sådan dag som denna kunna hålla tankarne uteslutande qvar vid Utställningens fredliga tillvaro. Det är just den nu större gemensamheten mellan menniskor, som verkar, att då menskligheten såras på en punkt, lider eller sympatiserar hon i sin helhet dermed. Till denna gemensamhet ha just de stora utställningarne i hög grad bidragit, i det de förallmänligat en mängd intressen, hvilka allt förut verkat spridda till mindre rum. I det verldsutställningarne sålunda enat hela mensklighetens stora grupper och bragt dem tillsammans, hafva de äfven banat vägen för sådana mindre omfattande, men derför icke mindre betydelsefulla utställningar, der spridda grupper af en särskiljd nationalitet kunna åter förenas, åter igenkänna hvarandras gemensamma hufvuddrag, glädjas ötver sammanträskandet, knyta broderskap och vänskap och lägga grunden till en ny enhetsbyggnad, som skall åter hopfoga det skiljda och förena de spridda delarne, för att uppgå i en högre enhet. Såsom ett tecxen härtill, såsom ett gladt framtidslötte häruunnan, helsa vi med gamman denna dag, på hvilken Sverige-Norges drottning skall i Sveriges hutvudstad förklara den första skandinaviska industriutställningen öppnad, i det vi instämma med skalden: Det sågs i forna dar en hög gestalt Försvinna, skymta, irra öfverallt; Men hennes anlet ingen såg i Norden: Hon bar en slöja fläckad utaf blod, Och hennes språk ej någon rätt förstod: Hon tycktes fruktlöst söka frid på jorden. Hvarthelst hon kom, hon störde allas lust: Hvad gick h.n sökande från kust till kust? Kanske sitt barn — Demeter lik i sagan ? En gång för längesen, berättas det, Till hälften hon sitt anlet blottas lät, Men skylde det igen med gränslös klagan. Förtviflad sen hon syntes mer än förr: —— ——