Göteborgsposten – 14 juni 1866, sida 2

går i full öfverensstämmelse med nationalitetsråtten. Och det är antagligt, att Frankrike ställer sig på samma sätt till de frågor, för hvilkas lösning man vädjar till vapnen. Det är naturligt att denna förklaring af den engelska regeringsmedlemmen skall gifva Österrike ett handtag och troligen i någon mån bidraga till att få förbundsförsamlingen till att bestämdt uttala sig mot Preussen. kEgendomligt är dock, att Köln. Zeit., som hela tiden fredsifrat och opponerat sig emot Bismarck och hans krigspolitik, nu nästan ifrigt understödjer Bismarck och dag efter dag predikar, att det är Österrike, som vill kriget. Bladet säger öppet, att Bismarck har rätt, då han i sin nästan gemena depesch till Preussens representanter i utlandet uppräknar och tolkar den ena efter den andra af Österrikes handlingar som utmaning till krig. Att döma häraf, skulle man kunna berättigas tro, att hädanester oppositionen mot kriget skall inom Preussens press förstummas. För ötrigt går Preussens regering sum mariskt tillväga i IIolstein. Den s. k. landsregeringen, som år 1865 insattes af Gablenz, har upplösts, och i dess s äälle har Manteustel upprättat en civilregering, som tager sitt säte i Kiel och ledes af Scheel-Plessen, som öfverpresident. Det skall komma att bero af händelsernas gång, om beligringstillståndet skall bli proklameradt i Holstein eller icke. Tillsvidare tackar Manteuflel holsteinarne derför, att de äfven vid detta tillfälle visat tålamod att bära ödets skickelser; men de skola dock ännu någon tid stå under militärisk tukt, emedan Scheel-Plessen och hans civilregering underordnas den högste befälhafvande generalen. Alla politiska föreningar ha upphästs och alla sjelfständiga tidningar undertryckts. Valet af Kiel till regeringssäte är äfven be räknadt på att rycka slesvig-holsteinismen upp med rötterna. Scheel-Plessens utnämning till regeringspresident för båda uertigdömena antyder närmast genomförandet af det program, som af gretve Bismarck blef i förlidne Februari månad framstäldt inom preussiska deputerade kammaren såsom den önskligaste lösningen af tvistesrågan: hertigdömenas personalunion med preussiska kronan. Härigenom tillförsäkras den holsteinska sina rättigheter och sin politiska betydelse på ungefär samma sätt som i Lauenburg, och det konservativa elementet i den preussiska staten får en ansenlig tillväxt genom anslutningen af det slesvigholsteinska ridderskapets förnämsta representanter. Genom denna anordning fästes tillika afseende vid hertigdömenas särskilda institutioner, fastän personalunionens gradvisa utveckling till en realunion ingalunda är utesluten. Huru Förbundsdagen skall taga denna utmaning, skola vi snarast erfara; att Österrikes ära som militärstat och stormakt ej kan tåla denna förödmjukelse, är tydligt. Preussen synes äfven beredt på en krigisk sammanstötning i Holstein eller Hannover. Den truppstyrka, som inryckt i Holstein, uppskattas till 20,000 man at alla vapenslag; dessutom väntas betydliga förstärkningar från Lauenburg. Men i Schlesien blir naturligen dock första starka sammandrabbningen. IIvilka äro nordslesvisarnes tankar härunder? I ett bref från Haderslev till Fiedrelandet läsa vi härom: Kriget står således för dörren — hvad vänta vi nu af set? Hvar och en, som känner den danska befolkningen i Slesvig, behölver ej spörja derom. Vi vänta, att äfven vi skola till fullo erhålla vår rätt. Vi vänta, att kriget, huru mycket det än är en kamp, mellan de båda rivaliserande herrarne i Tyskland, likväl skall i sitt väsen bli en nationalitetskamp, och vi vänta, att nationalitetsidcen skall vinna seger i denna kamp, icke fullkomligt — ty sådant kan ej ske på en gång — men att den skall gå ett betydelsefullt steg framåt. Vi ha rätt att vänta, att allt skall bli en nationalitetskamp; ty na tionernas sak omger på alla sidor kampen, både vid Po, vid Eidern och vid Donau, och spörja vi om den anda, som drifver massorna fram i de färdigstående armGerna, så finna vi, att nationalitetens ide, ej blott lifvar don italienska hären; men hvad skulle Österrikes stora härmassor väl gagna till, om ej hatet till Tyskland genomträngde alla dess icke-tyska elementer? Endast om Preussens arm och folk spörja vi ännu; ja, här kan nationalitetens sak icke vara någon driffjeder, andan i armeen är äfven dålig och tolket sjelft vill fred; här skola korporalskäppen och Jen flata klingan drifva massorna framåt, Hvar äro slutligen våra sympatier i den förestående kampen? Det är svårt att säga. Vi önska ej Preussen seger, men icke heller Österrike; ty båda äro våra fiender. Vi skulle gerna önska Italien seger. Ver sympati gäller dock något mera abstrakt. Den gäller folkens rätt. Vi hoppas, att ur denna oändliga förvirring en seger skall framgå för denna rätt; och skola vi tala om sympatier för någon enskild makt, då blir det för en som synbarligen står rustad, icke beredd till kampen, men om hvilken likväl alla veta, att den i rätta ögonblicket skall ingripa i sakernas gång, och hvars inflytande på det slutliga afgörandet helt säkert skall bli af betydelse, den gäller Frankrike, den makt, som satt folkens rätt såsom sitt sköldmärke och hvilket just härigenom är säkert om att finna anslutning öfverallt, der folkandan ej är qväfd under fursteregimenternas förtryck. Från Italien skrifves, att i Florens hålslits ett af konungen bevistadt ministerråd, i hvars beslut torde bli af den största vigt. Dettas andemening framgår tillräckligt af de sofficiösa italienska tidningarnes språk, och i 2