Göteborgsposten – 11 juni 1866, sida 2

— Ert ansigte frapperade mig denna morgon då ni inträdde i värdshussalen med en tiggare. Det var naturligt att jag satte mig på min vakt; hvad honom betralfar, så är det ej han som förrådt er, ty jag har ej återsett honom. Men då ni gick ut efter att ha bytt kläder med denne stackars sate, tänkte jag att det mäste ligga något derunder och jag gick att underrätta min herre. Han tillförde förstärkning och .... ni vet resten. — Fullkomligt, svarade Michel. Nåval! så sannt som jag har ew hyggligt utseende, hvilket ni sjelf nyss behagade medgitva, skall ni en dag få betala mig detta lilla skälmstycke. — Som ni behagar, yttrade Germain likgiltigt. Men ni har orätt I att vara ond på mig, jag är ej ond på er, ps — Det fattades blott detta! utbrast Michel med ett nervöst skratt. — Ni låter mig ej få sluta; hör nu på. Jag ville säga att jag ej handlat at hat mot er, utan att jag blott utförde de besallningar jag erhållit. Nu då det är uträttadt tänker jag ej mera derpå. Vill ni ha ett bevis derpa? — Ja, ett enda. Låt mig gå härifrån. — Jag begär ej bätre, sade Germam. Men ni kan ej anständigtvis löpa igenom staden vid denna tid i en dylik utstyrsel. Vill ni att jag erbjuder er mera passande klader? — Af allt mitt hjerta! utropade Michel. — Ni ser att jag ej är det minsta svår att ha att