Göteborgsposten – 8 juni 1866, sida 1

— Jag hör, yttrade hr de Tourville, som låtsade ej förstå grefven. — Ni erinrar er helt visst på hvilken förtrolig fot vi lefde hos salig markisen, er far, började herr de Valenec. Min bror och jag mottogos i hans hus med en hjertlighet som det ännu är mig en glädje att kunna erkänna. Ni sjelf var för oss den bäste vän man kan tänka sig. Endast er syster bevisade mig någon köld, och jag tror mig utan anklagelse mot henne kunna säga att mina yttrade önskningar att erhålla hennos hand förorsakade denna hennes köld mot mig. Beträffande vicomten, min bror, så betraktades han som en kär son i ert hus. Hans mod och hans goda utseende förvärfvade honom allas vänskap och högaktning. Jeanne stod i synnerhet på mycket förtrolig fot med honpm, oaktadt förhållandet dem emellan aldrig i våra ögon öfverskred gränserna af en hjertlig vänskap. Mycket älskad af konungen, hvars lif min bror, såsåsom ännu helt ung, räddat i den ryktbara bataljen vid Fontaine-Frangaise, hvarest Henrik IV var nära att falla i hertigens af Mayenne händer, hade vicomten såsom erkänsla för denna lysande tjenst af hans majestät erhållit den värja högstdensamme då bar. Denna värja ha vi nu återfunnit hos herr de Francheterre och ni har sjelf nyss igenkänt henne. I detta fall är ej något misstag möjligt, alldenstund klingan bär samma dato på hvilken den minnesvärda slagtningen stod. — Ja, det är samma värja, jag är viss derpå, yttrade markisen med tillförsigt.