Göteborgsposten – 8 juni 1866, sida 1

TJ Ve 45:5:5) l AAHE5 — a 12 st. jemte deras fraktgods placeras på en osantligt stor kärra, dragen af en nära sagdt vidunderligt stor häst, hvars make man aldrig ser i Sverige. Derelter bär det af i traf till jernvägsstationen, hvarest emigranterna instusvas uti de för dem bestämda vagnarna, konduktörens hvisselpipa höres, och med ilande fart förer tåget de resande öfver Englands vackra slätter och genom dess många och långa jernvägstunnelar på c:a 6 timmar till Liverpool. Då tåget anländer till jernvägsstationen i Liverpool, emottagas emigranterna på bangården af emigrantkompaniets agent derstädes, hvilken pr telegraf af agenten i Hull erhållit underrättelse om emigranternas antal och genast förer dem till snygga och goda logis. Uppehållet kan vara från 1 till 4 dagar, under hvilken tid emigranterna hafva tillfälle bese denna vackra stad; dock böra de akta sig att vara ute på gatorna sedan det blifvit mörkt, eller om de det äro, omsorgsfullt bevara sina fickor för Englands för sin skicklighet beryktade tjulvar. : Den dag ångbåten skall afgå från Liverpool hit, måste emigranterna kl. half 8 på morgonen med sina saker vara ombord på en vid hamnen liggande mindre ångbåt, hvilken förer dem till det på redden liggande stora ångfartyget. Vid ankomsten dit företer sig ett lif, hvarom ingen kan göra sig föreställning utan att ha varit ögonvittne dertill. Alla vilja vara de första att komma ombord på den stora ångbåten och utsöka de beqvämaste platserna för sig och sina effekter; visserligen äro kojorna numrerade, men denna numrering iakttages sällan eller aldrig uti mellandäcket, utan de som gifva stewarden den bästa handtryckningen, erhålla också de bästa platserna. Under denna inflyttning eller rättare sagdt instufning höres ett fasligt skrikande och väsen på nästan alla tungomål. Tyskar, fransmän, engelsmän, holländare, svenskar och danskar — alla ropa om hvarandra; med ett ord, man kan inbilla sig höra den Babyloniska förbistringen. Öfver allt detta höres plötsligt fartygets ängpipa ljuda och alla skynda upp på däck. Kaptenen kommenderar Åankaret upp, och när detta är gjordt börjar det stora ångskeppet långsamt röra sig framåt, under emigranternas hurrarop och viftningar med hattar och näsdukar, på detta sätt uttalande sitt farväl till den europeiska jorden. Efter en stund, då det vackra Liverpool nära försvunnit ur sigte, begifva sig vanligen emigranterna ner under däck för att arrangera sina kojer. Platsen för emigranterna är fartygets mellandäck. Vid hvarje ända af detsamma äro anbragta tvenne stora bord, der emigranterna, så långt platserna medgifva, intaga sina måltider; på båda sidorna af mellandäcket äro inredda rum med kojplatser för 16 personer uti hvarje rum. De bästa kojerna äro de som aro öfverst eller närmast taket, ehuru de äro besvärligast att praktisera sig upp uti. Männernas kojer äro belägna vid högra och fruntimrens vid venstra sidan af fartyget. Kl. 8 hvarje morgon serveras frukost, bestående af kaffe eller th (naturligtvis utan mjölk) med nybakadt bröd; hvarannan dag erhålles smör till brödet. Middagen, bestående at soppa och kött med potatis eller någon gång salt fisk, utdelas kl. 12; qvällmat fås kl. 6 och utgöres af th med s. k. biscuits. Matportionerna äro alltid tillräckliga, men ej af särdeles god beskaffenhet, så att om emigranterna sjelfva medföra en liten god matsäck, skadar det alldeles icke. Ungefär ett dygn efter afgången ifrån Liverpool kastar fartyget ankar vid irländska kusten utanför staden Qucenstown, hvarifrån vanligtvis en mängd irländska emigranter komma ombord. Påföljande morgon, då man kommer upp på däck, synes endast himmil och vatten, ty det stora ängskeppet, för tilllället ens hela verld, befinner sig då på stora Atlantiska Oceanen. De stunder vädret icke medgifver att vistas på däck tillbringas nere, under muntert glam, och om aftnarne sjunges, musiceras på viol, flöjt eller accordeon, ty det finnes alltid bland emigranterna personer, som äro musikaliska. Kl. mellan 9 och 10 hvarje afton höres stewardens uppmaning att gå till sängs och denna uppmaning måste alltid ätlydas. Något, som är rätt löjligt att se, är, då måltiderna äro slutade, huru emigranterna skynda upp på däcket för att rengöra sina matkärl, knifvar och gafflar etc. Hvarannan dag rökas alla rummen och kojerna, något som är högst nödvändigt; under denna process, eller c:a 112 timma, måste alla utan undantag, späda barn eller orkeslösa personer, vistas på däck, utan afseende på vädret. Öfta inträffar att under det måltiden eller ett muntert samtal är i gång desamma tvärt afbrytas af förfärliga skrik och ångestrop af mån, qvinnor och barn, förorsakade genom rädsla vid fartysets krängning under dess strid med de berghöga vågorna. För de, som härunder kan uthärda på däck, är detisanning ett storartadt och hemskt skådespel, att se fartyget kämpa mot det skummande hafvet; att en morgon vid solens uppgång, eller en alfton vid dess nedgång, se hafvet lugnt och stilla som en spegel, är deremot en den skönaste anblick man kan tänka sig. Hvarje Söndag hålles af kaptenen gudstjenst i fartygets stora salong, och alla emigranterna erhålla tillträde dit, så långt utrymmet medgifver. Blir någon af emigranterna sjuk besökes han genast af läkare, och om sjukdomen är af allvarsammare beskaffenhet föres han till det s. k. hospitalsrummet, hvarest han erhåller nödig vård, Bredvid stora salongen på däck finnes en fullständig restaurationslokal dor alla kunna förpläga