Göteborgsposten – 7 juni 1866, sida 2

Se Ilasselbacken sig i dag förbyter Till lagerlund att hedra Ridderstad! Och vänners hand ur trädens kronor bryter, Ur ek och lager, åt Dig några blad. — Som skald och som medborgare Du står der, Med dubbelkransen ikring grånadt hår, Och genom denna slutna vänkrets går der En jubelkänsla: — Ridderstad är vår! Ja, Du är vår! — Du ilade tillbaka I gamla vänners led, med högsint mod, Att vid reformens Kungafana vaka. — Du föll med oss; — men fanan upprätt stod. Hell Dig. Du ädle veteran i striden För allt hvad fosterländskt och herrligt är! Du reser dig med segerkrans, fast i den Blott friska skott, men intet utskott är. — — Ansökningstiden till kyrkoherdebetällningarne vid Klara och Katarina församingar i hufvudstaden utgick i Måndags. Såsom sökande hatva anmält sig: till Klara: nofpredikanten, kyrkoherden i Tillinge E. R. Wahrenberg, hofpredikanten, kyrkoh. i Torp, . Lithner, hospredikanten, pastorn vid svenska forsamlingen i London, Th. F. Grafström, och hotpredikanten, kyrkoh. i Falun, C. E. Wenström; till Katarina: hofpredikanten, komministern i Nicolai, IL. J. Ruus, hofpredikanten, komministern i Jakob, Å. G. Påhlman, sängpredikanten, komministern i Hedvig Eleonora, A. ÄÅszelius, samt v. pastorn och komministern i Katarina, P. G. v. Heideken. — Uppgiften i Måndags, att konsul Davidson köpt kapt. Ekenstjernas hus, rättas härmed derhän, att köpet ännu icke är definitivt afsjordt, att hr D. ej ämnat ensam inköpa iträgavarande hus samt att köpesumman torde komma att betydligt understiga den uppgifna. — N. D. A. innehåller en särdeles väl utförd recension af Sardous Familjen Benoiton?, hvilket stycke fortfarande gifves å Kongl. dram. teatern. Rec. kommer till följande totalomdöme om stycket: Pjesen bar ett pikant behag, vittnar ostridigt om lifligt snille, men är med allt detta ett, mindre ur poetisk än ur litterär-historisk synpunkt och för dagons historia, märkligt arbete. Det är en roande satir öfver tidens penningedyrkan, öfver männens sjelfrådighet, mödrarnes lättsinne och barnens brädmogenhet, men den skulle varit dräpande, om der icke saknats denna ådra af sedligt allvar, som adlar skämtet och gitver satiren sin betydelse och sitt egentliga värde?.