Göteborgsposten – 5 juni 1866, sida 1

Då IIans ominens hörde detta slog han sin knytnäfve häftigt i bordet. — Jag har gjort en dumhet, tänkte Michel. — Gå din väg, befallde kardinalen i det han visade honom dörren. — Ja, nådig herre, svarade Michel och bugade sig ödmjukt. Må blott Ers eminens tillata mig att göra en sista anmärkning: det är att M. de Francheterre då han steg till häst icke kände ändamälet med sin resa och att han följaktligen icke ir ansvarig för de följder den kunnat ha ... Jag vet ej huru jag skall uttrycka mig . jag trodde, då jag kom hit att jag skulle finna ord för att röra ert hjerta, och ... och ... jag vet ej mera hvad jag säger ... Men M. Renaud är en hederlig adelsman, som ej kan göra ondt mot någon, hvem det må vara Det är en olycklig som förföljes af sitt öde, men ej en olak, hr kardinal ... Ju mera Michel talade, dess mera förvirrade han sig. Kardinalens unsigtsuttryck kom honom att alldeles tap a hufvudet. Denne tycktes också roa sig at den stackars ynglingens belägenhet. — Ni är rik, nådig herre, fortfot Michel, ni är mäktig, ni har ett fruktadt namn ... allt saker som min herre icke eger ... Hvad betyder det du för er om .. 7 — Du har icke gatt än! utropade kardinalen som mycket roade sig at betjentens ömkliga min. Michel trodde sig död a sin sida; han föll på knä, sköt upp skuldrorna och böjde hufvudet. Men just i samma ögonblick tyckte han sig höra att någon skrattade