Göteborgsposten – 5 juni 1866, sida 1

ett fel, så låg orsaken hvarken i hans hjerta eller i hans goda vilja. Han beslöt sig och inträdde hos kardinalen i det han tvärsäkert tillkännagaf att IIans eminens väntade honom. Man hade ännu samma morgon sett honom inträda i prelatens kabinett och tvekade icke nu att anmäla honom. Till allas förvåning öppnades dörren till kabinettet, sa fort hans namn uttalades. Han nalkades med mycket besvärad min, ty nu i sista ögonblicket tvekade han och fann att han spelade ett högt spel. IIans naturliga öppenhet och rättframhet, hindrade honom dock att använda en föreställning, 1 hvilken han för öfrigt var alldeles främmande. — Nädig herre, sade han, jag kommer till er utan att dertill ha fått lof af M. de Francheterre. Han påstar att man ej skulle göra honom en tjenst genom att uppenbara hvad ban anförtrott mig ... Det är möjligt, men det synes mig som sanningen icke skulle kunna stöta eller kompromettera någon. Om jag begår ett fel, besvär jag således Ers eminens att icke tuta det aterfalla på nugon annan än mig. ty jag skulle skära af mig tungan på förhand, om jag visste visste att ett enda af mina ord skulle kunna förvärra min herres belägenhet. — Det är bra, det är bra! afbröt kardinalen. Icke så mycket prat min gubbe. Tala; hvad vill du underrätta mig om? Michel uppenbarade nu för honom hemligheten af den Renauds resa hvilken gifvit kardinalen så mycket att tänka på.