Göteborgsposten – 4 juni 1866, sida 2

då man kom och förkunnade honom denna förskräckliga katastrof! Ah! om hofvet är sådant, tillade Renaud melankoliskt, så begär jag ej bättre än att få lemna det. — Må vara! men ej genom att stiga upp på en schavott. — Detta sätt kan vara lika godt som något annat, sade officern i nedslagen ton. — Ni talar nagot lättsinnigt öfver en fråga om lif eller död, yttrade Michel. : — Hvad godt kan lifvet medföra för mig? svarade Renaud i likgiltig ton. Såg mig, är det lefva att undergå sådana qval som dem jag nära ett helt år undergått? Är det lefva att oupphörligt nödgas strida mellun hat och kärlek? Är det lefva att vara ensam i verlden, utan namn, utan familj, utan älskarinna? — Jag vet vil, sade Michel rörd, att vi ej kunna vara för er någon familj, herr baron; men hvad det beträffar att älska er, ser ni, sa alska vi er myosket ... Madeleine, Pierre och Michel Trochu, och Hiriseitta äfven ... hon skall älska er om jag befal er henne det. I — Ådla bjerta! utropade Renaud, i det han rörd räckte sin dibror handen. Förlåt mig ... du har ej för stått mig ... Jag har ej glömt hvad jag är skyldig er. jag vet nog att ni älska mig; men äfven jag älskar, och kärleken är egoistisk. Svara mig nu, kan denna vi Iskap som ni hysa för mig, dessa bevis på tillgitvonhet som ni gifvit mig, dessa u poffringar, som ni skulle alågga er om jag fordrade, det kunna de förskuffa mig Blanches hand? — Ack nej.