Göteborgsposten – 2 juni 1866, sida 1

Skogens Son och Hakon Jarl, se der tvenne klassiska stycken, hvilka för öfrigt under veckan stått på sällskapets repertoire, och väl varit egnade att afväpna de belackare, som låtit påskina att denna under innevarande sejour endast upptoge nyfransyska rodnadsuppjagande produkter. Men antingen det nu är våren derute i sin uppblomstrande fägring eller tidslynnet, som är orsaken, det synes oss som dessa så strängt klandrade pjeser haft störro förmåga att fylla salongen. I morgon deremot gifvas 3:ne småstycken, alla af särdeles muntrande och attraherande beskaffenhet, deribland Blanches besatta Komedianterna, hvari hr Lagerqvist, som bekant, gör sin korta roll till en af de mest framstående. Vi togo oss nyss friheten nämna våra vänner tyskarne. Ett ytterligare bevis på sagde vänners förmåga att gå till botten med saker och ting, en sysselsättning, hvarmed de tör öfrigt just nu i stort äro inbegripna, funno vi häromdagen i den i Berlin utkommande teater-tidskriften Biähnen-Circular. Bland uppräknade noviteter i den afdelning af tidskriften som bär titeln Theater-IntelligenzBlatt flnna vi nemligen äfven följande: Die Sänne eines Mannes, Original-Schauspiel in 3 Akten von P. W. Wichmann. IIvad tror ni väl döljer sig under denna temligen intetsägande titel? Vi skola låta redaktören af Intelligenz-Blatt sjelf tala: Huru effektfullt det å nästan alla teatrar gifna fransyska skådespelet ÅEn hustrus straff än må vara — P. W. Wichmann (0, Girardin, o. Dumas sils!) har likväl hvad rikedom på effekter angår ötvertråffat det i sitt original-skådespel Die Sähne eines Mannes. Sällan har väl också ett dramatiskt stycke så wycket kiält en forisättning som just En hustrus straff med sitt otillfredsställande slutord KanskelMed samma ord slutar äfven den Wichmannska fortsättningen af det fransyska stycket, endast med den åtskillnaden, att detta betydelsefulla ord här föregås af en tillfredsställande lösning. — — — Personalförteckningen upptager följande uppträdande: Henri Dumont, bankir, Etienne Dumont, egendomsegare, Maurice, hans son, Jeanne, hans brorsdotter, m:me Alice, hennes uppfostrarinna, Jeanne Laurent, m:me Larcey och Alfred, hennes son. Det behöfs icke mycket skarpsinne för att endast häraf kunna gissa, att Alice är liktydig med Mathilda, den brottsliga makan, och Jean Laurent med hennes förförare Jean Alvarez. Likaså torde man kunna slå vad om att Numa får Pompilius, d. v. s. att den nu antagligen giftvuxna Jeanne innan ridåns nedgång svurit evig trohet åt någon af herrarne Dumont fils eller Larcey. Den ståtliga reclamen oaktadt, befara vi dock, att Tit. Wichmann icke bättre lyckate med sin tyska lösning af Le supplice dune femme än t. ex. en Adolph Mätzelberg i sin förbålt misslyckade fortsättning af Dumas Grefven af Montekristo, kallad Verldens UHerre, ett prof på non-plus-ultra platthet och osmaklighet. A propos prof, hvad säger ni om nedanstående, oss benäget meddelade lilla stilprof, med diplomatisk noggrannhet atkopieradt? Hyres Contragt. Undertecknad myndig genom min Faders till låtelse bort legger till urmakar J. R. med samille det rumm som B. nu bebor med del i Kjök till den 25 Juni detta år mot en hyres summa af 3 rdr rmt för varge månad uracktlåter hyres gest det till mig eller odes betala hyran, må sådant sättas njöacktig sakerhet der 2:ne ovillige mens sjor finner det vara värt med nemde Contragt är vi båda nöjda och i vittnens nervaro underskrifne som sidde i H—a. Bestemt den utsutta tid må R. afflyta om ej före. I fråga om stilprof, se här ett annat från höga Norden, från Östersund: Her kommer at bort lottas en muff och krage och till sist ner lotteriet er dragett anstelles efven bal för active kunder. Efven kommer balen att serveras med kaffe och rusgifvande drycker till stor beqvemlighet för de hugade gester. Balen börjag med lotteriets dragning. stina Pehrsdotter balens förestånderska. Motstå den lockelsen, den som kan! Man torde påminna sig, hurusom för något år sedan från Paris, alla dårskapers vagga, den besatta ideen utgick att färga hundkreatur röda, blåa, gröna 0. 8. v., ja, om vi ej missminna oss, hade äfven Göteborg att upp visa ett gredelint hundexemplar, hvilket på sin tid väckte mycket uppseende såsom ett lefvande prof å den då moderna anilinfärgen. Sedan man ledsnat kolorera knähundarne, började damerna på modet att tärga sitt eget hår — i konsten att färglägga fysionomien äro, som bekant, de fransyska damerna sedan urminnes tider mästarinnor — och när detta ej längre hade nyhetens behag, målade man oskyldiga barnens sammetslena kinder. För ej längesedan har man dock hittat på något om möjligt ännu löjligare, i det ordningen nu kommit till hästkreaturen. Man väntar sig i Paris mycken effekt af ett dylikt illumineradt spann, med skära sörhästar och ljusgröna draghästar. Hvem vet, kanske skall man innan kort — modet sprider sig i våra dagar med blixtens hastighet — äfven i vår goda stad få skåda dylika kuriositeter. Tänk bara, en elegant landå på Södra hamngatan, förspänd med ett par blå solferinofärgade springare! Eller ett par ungherrar i jockey