Göteborgsposten – 2 juni 1866, sida 1

Museum och intendenten, N. B. om han -håller sig i skinnet, fisken förstås. Orsaken hvarsöre nämnde storhet i dag inseglat i krönikans spalter, är helt enkelt den, att i förgår var oåterkalleligen sista gången under denna sejour som en häpen samtid här på platsen var satt i tilltälle att beskåda den gigantiske sillstryparen. Under den korta tiden at knappast en månad ha 7,000 af denna stads vetgiriga innevånare styrt sina sjät till Nya Tulloch Packhusbyggnaden, hvilken, inom parentes sagdt, fortfarande eskrider till sin fullbordan. I en at flyglarne till denna dyrbara byggnad har man funnit en särdeles lämplig och rymlig lokal för både fisken och skelettet. Nu är det slut; i början af nästa vecka afgår monstret, sönderdeladt och inpackadt i otantliga lårar, prjernväg till hufvudstaden, för att taga i besittning sitt eget lilla palats vid Wahrendorffsgatan i närheten af det stora utställningspalatset på Carl XIII:s torg. Många fisksorter ha våra vänner Stockholmarne, tack vare den välsignade jernvägen, på senare tider vetat att eröfra från oss Göteborgare, men maken till den fisken har väl aldrig förut gjort sitt intåg genom hufvudstadens tullar. Klagomål ha understundom sörsports öfver att hufvudstadens ichtyophager till och med kunnat tillfredsställa sin passion till åtskilligt billigare pris än våra egna, men nu kunna vi trösta oss med att ätminstone oftaberörde fisk icke kommer att stå dem mindre dyrt. Farväl således, o Balanoptera Caroline Malm! Måtte du helskinnad kunna återvända från de vid sträckta irrfärder, som förestå dig, för att slutligen välbehållen kunna hamna i den fristad, som vårt vänliga Museum då skall sätta en ära i att upplåta åt dig. Måtte Stockholmarne komma att tala om dig minst lika mycket som om salig Argus i lifstiden, men sök för allt i verlden att göra dig en smula mera populär än han. Men innan du far, 0, naturens och konstens måsterstycke! låtom oss för en förvånad verld berätta, att du väger öfver 200 skeppund, att ditt kubikinnehåll är 1,417 kub.-fot och att om någon företagsam vinhandlare skulle ha mod och kontanter nog att inköpa dig och begagna dig till ett vidunder at liggare, du beqvämt skulle kunna inrymma 14,000 k:r eller 56,000 buteljer. Sålunda blir vi, åtminstone för någon tid, af med en af våra största märkvärdigheter. Lyckligtvis ega vi dock en hel mängd andra qvar. Så sorttar ännu å Rådhusgården den väcka och rikhaltiga utställningen af undervisningsmateriel för inhemtande af de första grunderna för en rationell renhållning, ja, den fortsar och, efter hvad det vill synas, tillökas den dagligen med högligen intressanta föremål. För de resande som vallfärda till den stora utställningen i Stockholm och måjligen på uppresan icke hinna med att taga sagde exceptionella utställning i närmare skärskådande, torde det vara hugnesamt att förnimma, att man här på platsen lefver i den glada förvissningen, för att tala med en viss andlig rhetor, att den utställningen kommer att bli — permanent. Ha vi icke vidare ett af den antidiluvianska byggnadskonstens mästerstycken i orubbadt skick qvarstående vid en af våra förnämsta promenader? Eller hvad säger ni om den propra bron öfver Fattighusån vid ena ändan af Nya allen? Gentil, inte sannt? Fordom, det är nu mycket länge sedan, glänste den i den ungdomliga fägring, som ljusgrön oljefärg så väl förmår att förläna, nu står den der grå och sörvittrad, skiftande i de obestämda färgnyanser vi så gerna vilja se hos äkta, veritabla antiqviteter. Högligen inbjudande för sjeltspillingar, hvilka gemom att lätt luta sig mot dess af tidens tand grymt sargade ledstänger kunna hastigt och med bibehållandet at skenet finna sin graf i Fattighusåns glittrande böljor, torde den dock icke synas lika inbjudande för den trafikerande, ännu icke lefnadströtta allmänheten; också skall säkerligen innan kort denna allmänhet, för att icke riskera att oförhappandes få sig ett kallbad, föredra att taga den betydliga omvägen öfver den nya bron i hörnet af Södra Hamnoch Nygatorna, hvilken deremot årligen omses och upputsas. Hedbergs Frivilliga och motvilliga hade i Fredags och Söndags lockat mycket tolk till Nya Teatern. Stycket är onekligen också mycket anslående, oaktadt det pro primo skå dat dagen minst ett par år för sent och pro secundo bär alla spår af att vara ett mer än tillhärligt hastvark Samsnelef är förtratligt,