Göteborgsposten – 28 maj 1866, sida 2

och Italien ingätt på grundvIiIkKoren 10 oh förlikning, och att det å andra sidan skall vara omöjligt för dem att hålla sina armeer på krigsfot under en oviss framtid. Times lofvar sig alls intet af kongressen, sägande bl. a.: Ett allmänt krig utbryter aldrig i Europa, utan att dessförinnan från ena eller andra hållet förslag göres om, att draga alla stridiga lrågor inför en kongress. Då förklarar sig hvar och en beredd att inga derpå, men ingen vill låta de fattade besluten sig väl behaga. Det är ett förträffligt medel att vinna tid och omkläda höga och omfattande anspråk med hofsamhetens oäkta och gäckande sken; men detta är den af alla olämpligaste vägen till lösandet af en allvarlig, djupt förbittrad svårighet. Skall kongressen drifva sina beslut med vapenmakt igenom mot de motsträfviga, så skulle ett sådant kraftmedel i händerna på en herrsklysten makt vara för Europas frihet lika förderflig som Amphiktyondomstolen under Filips af Macedonien ordlörandeskap varit det för Greklands frihet. Om än möjligtvis en kongrees beslut kunna ingifvas af rättvisan, dikteras deras utförande likväl ofelbarligen af politiken. En kongress är ofta ett utmärkt medel, att sätta den genom vapenmakt förut vunna rätten i verksamhet. Den kan gifva bestämd form och varaktighet åt de betryggade framgångarne af seger och nederlag. Men då länder utsträcka sin krigsförberedelser så långt, som Preussen, Österrike och Italien gjort det, så måste de för ernående af sina rättigheter och till uppgörande af sina besvär, se sig om efter ett verksammare medel än en europeisk kongress. De kunna, om de vilja, släppa efter i sina ytterliga anspråk och återvända till hofsamhet; men enligt allt hvad vi förnimma, finnes det alldeles ingen utsigt till att Österrike och Italien skola låta sina ömsesidiga anspråk på Venetien underställas en diplomatkonklavs afgörande. En vink af fransmännens kejsare om, att han allvarligt är emot kriget och skall vid dess utbrott genast vända sig mot den som först angriper, skulle verkat mer än rådslagen på någon europeisk kongress. Vi betvifla icke, att han dertill egde makt, om han bestämt sig för att begagna den, för att besvärja stormen, som nu torde ha erhållit en utsträckninng, öfver hvilken hans hela skicklighet icke mera förmår bli herre. De preussiska tidningarne ha hittills burit munlås i afseende på Preussens armöuppställningar. Ändtligen börja de nu orda litet derom. Sålunda skrifves d. 20 d:s, att under de senaste dagarne vigtiga beslut fattats i Berlin ang. armåeens uppställning, och de nö diga befallningarne ha genast blifvit utfärdade till trupperna. Fyra armer skola tillsvidare sammandragas. Den första armåkn, som består af 7:de och 8:de armåökåren samt westfaliskt och rhenskt landtvärn, skall ligga i läger vid Wetzlar, för att skydda Rhenländerna mot de sydtyska kontingenter, som samlas vid Bamberg. Den andra armåen, som är bildad af 4:de kåren och at landtvärnsinfanteriet samt kavalleriet 1 1:sta, 2:dra och 4:de kåren, skall intaga en ställning vid Erfurt, dels för att skydda provinsen Sachsen, dels för att eventuelt operera i förening med 1:sta armeen, i hvilket atseende jernvägen öfver Kassel isynnerhet anses för vigtig. Den tredje armeen, som utgöres at gardet och tredje armekåren, skall tillsvidare stanna vid Berlin och Frankfurt, för att betäcka hufvudstaden eller i nödtall rycka tram till bulvudarmåöen i Schlesien, ILuf. vudaarmeen, som består af 5:te, 6:te, 1:sta och 2:dra armåkåren, samlas mellan Neisse och Gleiwitz; den skall skydda Schlesien, som närmast hotas af de österrikiska trupp samlingarne vid OImutz. I nödfall skulle den 3:dje armeen kunna befordras dit på jernväg. Armåerna skola kommenderas af kronprinsen, prins Friedrich Carl, hertigen af Coburg och storhertigen af Mecklenburg. Den preussiske guvernören i Slesvig, Manteuffel, har vid en festlig tillställning i Flensborg yttrat, att han hoppades denna stads innevånare skulle, då frågan om delning eller afträdande åter framträder, rösta för anslutning ull det hela Slesvig-Holstein. — Talet är märkligt af den, som för en del månader sedan sade han heldre skulle med sin kropp betäcka hvarje del af landet söder om Kongeån, än låta det afträdas. En del studenter i Paris ha affärdat ett sändebref till studenterna i Tyskland och Italien, i hvilket de uttrycka djup sorg öfver skådespelet at det unga Italien och det unga Tyskland, som taga till vapen emot hvarandra. Vidare säges: Nationaliteter, länder, olika racer, maktbalans, — dumma meningslösa ord, som aldrig tjenat till annat än att maskera några få mäns ärelystnad och högfärden hos menniskoslägtets förtryckare. Tiden ar kommen att förkasta dessa oförnuftiga ider, dessa mördande fördomar. Lätom oss skilja oss från denna föråldrade verld, som sönderfaller i stycken. Italien vare, germaner, fransmän, vi ha alltför länge stridför dessa tomma titlars ära. Lätom oss tillbakavisa dem. Lätom oss säga förtryckarne, att vi helt enkelt äro menniskor. Låtom oss antaga blott en vägledare — förnuftet; låtom oss erkänna endast ett land — menskligheten. Hvem helst som önskar att vara fri, hvar och en som vandrar med oss på Revolutionens väg, är vår landsman; och de som kränka rättvisan, de som söka att beständiggöra folkens slafveri, okunnighet och elände, äro våra fiender. Det är mot dessa fiender, de enda fiender vi ha, som vi böra föra krig, oblidkeligt krig, utan vapenhvila, utan skonsamhet; och det är till detta krig som vi inbjuda eder. Lätom oss enas och gå tillsammans! Detta är vår heliga mission, det 19:de århundradets mission; och detta krig är det enda som alltifrån tidens början skall hafva gjort sig väl förtjent af menskligheten. Detta skall vara det sista af alla krig. Ty då förtryck tillintetgjorts, fördomar skingrats, social rätt