Göteborgsposten – 26 maj 1866, sida 1

terna annu ICKe yttrat sig derom torde, alven vi tillsvidare få uppskjuta vårt omdöme, isynnerhet som, sorgligt att omtala, vi voro förhindrade att öfvervara Onsdagens representation. Troligen kommer pjesen ej att gitvas om, hvadan våra läsare antagligen göra en oskattbar förlust af sagde omdöme, men så riskera vi å vår sida heller icko denna gånsen att stöta oss med någon allvarlig X, Y eller Z. Å Mindre Teatern uppträdde i Thorsdags för första gången hr Åbjörnssons elevteater i förening med dansöserna Amelie Laurence och Theobalda Springer. IIvad elevteatern, och dess prestationer beträffar, så är derom icke särdeles mycket att säga; några af de små sujetterna röjde visserligen ej oäfna anlag, men voro dock vida underlägsna Selinderska sällskapet vid samma ålder. Ej heller tycktes oss valet af pjeser rätt lyckadt. Huru komiskt det än kan förefalla en eller annan att höra tvetydigheter berörande familjelifvets skuggsidor framsägas af späda barnröster, oss har det aldrig behagat och så är säkerligen äfven fallet med de flesta. Den rätt talrika publiken uppmuntrade dock de små med ganska lifliga bifallstecken. Millerna Amelie och Theobalda äro ett par ganska vackra flickor, och utveckla, isynnerhet den törra, mycken smidighet och grace i sin dans, men icke ha de hunnit särdeles långt uppför den trappa som leder till Terpsichores altare. Detta hindrar likväl icke, att man med nöje en eller annan timma kan åse det lilla sällskapets prestationer, men nog synes det oss, som om Bloms stora salong och en lägre inträdesafgift varit mera i stil med det hela. I Men kanhända ha vi orätt, dessa unga damers egentliga styrka lärer ju ligga i den 8s. k. Cancan å la Finette, med hvilken de formligen förvridit hufvudena på våra goda Stockholmsbor, Uhsaliensare och Örebroare m. fl., men ho skall väl djerfvas att under nuvarande ifrande för sträng sedlighet å våra teatrar på någon at dem komma fram med någonting så tydligt som en Cancan, vore den också å la Finette. Hu då! I förbigående må anmärkas att vår insinuation om m:ll Laurences möjliga identitet med hr von der Ostens Fränlein Lorentzvar alldeles obefogad. M:ll Amelie är vida täckare och betydligt lättare på foten än sagde ballatrice. Med de offentliga nöjena i fria luften står det för närvarande mycket klent till af det enkla skälet, att det endast med yttersta möda är möjligt att nu kunna åstadkomma så mycket som en enda sextett för blåsinstrumenter. O, Tånga, Tånga, hvi gjorde du oss detta? I Trädgårdsföreningens park har visserligen middag och afton uppförts musik, men de aftnar då spektakler gifvits, har den äfven der måst indragas. Lyckligtvis ha aftnarne hitintills varit kalla nog, men få vi varmare väderlek, ja, då får skarpskyttekåren och orkestern sannerligen hjelpas åt att på Lorensberg muntra upp våra aftnar. Hvad den förra kåren beträffar, så lärer den också redan om Onsdag komma att der skänka vår allmänhet nöjet af en liten konsert, men huruvida vår orkester i brådkastet kommer sig före till en så enorm kraftansträngning, det skola vi låta vara osagdt. För öfrigt påstår man att det är något för mycket echappement i det verket, hvilket väl torde hindra något af det helas regelmässiga gång. Inför polisens bord parerade i Måndags en egendomlig individ vid namn Gottfrid Lindman. Polisreferenterna ha redan utförligt redogjort för det vid tillfället hållna förhöret, hvilket temligen tydligt tyckes ådagalägga att mannen lefver mera i fantasiens än verklighetens verld. Som ett ytterligare bevis härpå kan anföras en oss benäget meddelad af honom till Stockholms mantalskommissariekontor inlemnad mantalsförteckning, ordagrannt så lydande: Undertecknad, som öfver representationsreformens genomföringsperiod vistas här i Stockholm för att från mina skuldror afkasta ett 22-årigt renskrifvareok och sedan tänker återvända till Göteborg. är född 1826 d. 8 Juli och inskress i Hospitalsföreningen d. 24 Juli 1863 af pastor Magnusson. Stockholm d. 22 Nov. 1863. Gottfrid Lindman, f d. Renskrifvare. Det synes oss som om mannen gjort rätt uti att låta inskrifva sig just i den ofvannämnda församlingen. Att afhjelpa ett allmänt kändt och erkändt behof anses ju vara en vacker mission här i verlden. Nåväl, vi skulle äfven i vår mån känna oss tillfredsställda om vi genom nedskrifvandet af dessa rader kunde tå vederbörande att inse nödvändigheten af upprättandet at flera dylika små allmänna byggnader, hvaraf en finnes vid hörnet af Börsen å Gustaf Adolfs torg. X hela den ofantliga sträckan utmed kajen från cellfängelset ända fram till svängbron vid Jernbron finnes t. ex. icke mera än en sådan och så är äfven tallet med andra offentliga platser t. ex. allberna. Saken talar för sig sjelf och tarfvar säkerligen icke någon vidare utläggning. Behagar ni kanske en anekdot, om också RR ee m2 O sSe?2E 0 — ———