Göteborgsposten – 26 maj 1866, sida 1

minnande om el VISS SkOTHCECL INO Sala lnd verld. Vi skulle kunna nämna för er en liten vrå bland bergen, ett jordiskt paradis, der gammaldags tro och heder byggt tjället Toch den okonstlade, hjertligt menade svenska gästfriheten blickar fram i hvarje vinkel. Vi skulle kunna tala om sorlande springvatten, intressanta morkullstreck, om jägarnes muntra halloh! i den tysta nattomhöljda skogen, om fiskrarnes morgonfriska jodel arla i daggryningen och mycket annat ljusveligt, men vi vilja icke längre reta aptiten på eder arme dödlige, som kanske tillbragt större delen af eder Pingst uppspetade på en stol i Trädgårdsföreningen, at konvenansen och af de nya, ljusa sommarkläderna förbjudna att kunna kasta er raklånga på en mossig tufva, blicka upp mot en himmel blå som en engels öga och, åtminstone för ögonblicket, fria från allt jordiskt tvång och bekymmer, kunna se huru de smärta, skyhöga granarne nicka god mening åt hvarandra och menniskobarnet vid deras fötter. Och sedan huru landligt trefligt att kunna känna huru små rustika myror ogeneradt kila omkring på er urbana korpus! Hvem vet för öfrigt, många af er kanske också haft precis lika roligt, och derföre kanske vi au sluta denna vär lilla pingst-exposå med en tacksam suck öfver att också en gång i Arkadien ha varit. Men ack, eger lifvet dagrar, så eger det äfven mörka, dystra skuggor. Naturen, som med gismild hand utdelar sina rika håfvor åt så många af vårt lands jordbrukande befolkning, ger deremot en knapp och oviss skörd åt ännu flera, och så kommer slutligen en solycklig stund, då tungsinthetens och missmodighetens kraxande korpar börja flaxa omkring i det fordom så trefna hemmet. Ingenting är då mera till lags, den gamla, den friska, den fjellhöga Norden lockar icke längre med oemotståndlig kraft sina söners håg och så träder en dag frestaren i skepnad at en lockande tidningsartikel, flygskritt eller, lännu värre, hycklande och lismande mormonpredikant öfver tröskeln i familjekretsen, den Nya Verlden skall försona hvad den Gamla brutit, upp, upp, till Amerika, till frihetens och det sanna menniskovärdets Eldorado! Och så tåga de, man, qvinna och barn ur huse, skrinlägga sin lilla egendom och med den sina brustna förhoppningar på det land som sett dem födas och tåga i oerhörda skaror ned till de större kuststäderna, för att derifrån inskeppa sig till det drömda paradiset. O, J dårar! Vissten J huru mycken bitter försakelse, sorg och nöd som vänta eder derborta i det fremmande landet, sannerligen J då skiljdens så lätt från det fattiga, men ärliga Sverige, för att falla offer för den första bästa äfventyrare i bedrägeriernas och hjertlöshetens förlofvade land! Äfven hit har under veckan anländt hopar af dylika utvandrare, som dels redan anträdt sin resa och dels ligga här för att invänta direkt lägenhet till Amerika. Flertalet af dessa män och qvinnor äro ännu unga och raska och tyckas fulla af förtröstan och hopp på en ljus framtid gå sina okända öden till mötes. Det kan ändå aldrig bli sämre, än vi ha det här hemma är det vanliga svaret, om man gör sig den alltid lönlösa mödan att söka förmå dem vackla i sitt beslut. IIär är icke platsen att ingå i en närmare undersökning af orsakerna till denna bedröfliga solkvandring, som för öfrigt ingalunda saknar sitt motstycke i andra länder, men, månne man icke i många fall häri skulle kunna finna en bedröflig följd af hvad skalden redan i början af detta århundrande varnande sjunger: Folk! Som vid öknens barm växt upp och med besvär En knapp och oviss skörd ur frusen torfva skär, Som, strödt kring polens ring, bland skogarne och fjellen, Upphugger, nattbetäckt, din boning utur hällen! Hvad yra fattar dig? Du säljer utan blygd Ditt fria sjellbeständ, din ära, ja, din dygd För tomma njutningar från fjerran länder förda, Som suga landets märg och själens krafter mörda! Du härmar oförsynt och glömsk af fädrens lag Al Södrens veklighet, men saknar dess behag —. Å Nya Teatern har 2:ne gånger för goda hus gitvits Oehlenschlägers Axel och Valborg. De båda representanterna af de olyckliga, trogna älskande, fru Raa och hr Bohman, löste sin ingalunda lätta uppgift — att i dess roller ersätta det konstnärspar, som tyckes enkom skapadt att på vår svenska scen låta dessa den store skaldens älskliga skapelser framstå i den sannaste poetiska dager — på ett så lyckligt sätt som kunnat väntas af dessa begåfvade artister, men, uppriktigt sagdt, förefaller det oss som att ingenderas konstnärliga individualitet låge åt detta håll, hvarföre äfven deras spel, huru genomtänkt och vårdadt det ätven alltigenom var, icke fick denna naturliga innerlighet som genomtränger och värmer och kommer åskådaren att älska, hoppas och lida med de båda oskyldiga unga tu på scenen. Hr Pousette är en ståtlig, ehuru icke tillräckligt ung konung Hakon, och hr Raa en vacker typ af den intressante sonen af Söder och Nord och hans vackra och manligt välklingande organ tog sig farträffliot uf hada i tal ah Ss.AO Me 527 Ar — AA AK