Göteborgsposten – 25 maj 1866, sida 2

eta att hor rest till sin hemort, Borgeby i Skåne. n polisöfverkonstapel åtföljd af angifvaren — sniearmästaren — som erbjudit polisen sin hjelp, sänes nu till Sverige för att söka taga reda på Anna (ilsdotters vistelseort, men då detta icke straxt lycades reste ledsagaren tillbaka, medan öfverkonstadln fortsatte efterspaningarne hos hennes många lägtingar i Sverige, hvarvid han hade ett fotografiort af Anna till ledning. Hos en af slägtingarne, hvarest han vetat att skaffa sig förtroligt tillträde, lef utan någonsomhelst anledning å hans sida under tt samtal som vände sig om Anna, yttradt: Men ick då det stackars folket i Valby icke någon erättningk, hvilken antydan naturligtvis ännu mera måste ge stöd åt de misstankar man redan hyste mot henne, och han fortsatte derföre efterspaningarne tills han slutligen fick veta att hon skulle finnas anställd som biträde på en restauration vid Tvedöra exercisplats, dit hon begifvit sig i sällskap med en annan qvinna. Nu afsändes, på grund af sakens större vigt, en polistjensteman med en skriftlig begäran till vederbörande embetsmyndighet om biträde vid Anna Nilsdotters häktande och möjliga utlemnande till honom för att föras till Köpenhamn. De svenska myndigheterna lemnade som vanligt all möjlig hjelp åt den danske polistjenstemannen, hvilken vidare berättar: Då vi kommo till huset, hvarest Anna skulle uppehålla sig, öppnades efter lång bultande dörren — det var nemligen tidigt på morgonen — af en ung flicka, som på fråga svarade att det i huset i ett rum med särskild utgångsdörr fanns en främmande piga med namnet Maria. Vi kommo slutligen in till henne, i hvilken vi igenkände Anna. Hon steg upp från ett uselt halmläger på golfvet och såg förstörd och ängslig ut, men då jag omedelbarligen efter mitt inträdande i en sakta och mild ton yttrade: Vi komma med anledning af eldsvådan i Valby, som du har på ditt samvete, sjönk hon liksom tillsammans under tyngden af denna anklagelse och kunde blott med stor möda framstamma ett första Ånej. Sedan hon återvunnit sin fattning erkände hon öppet och oförbehållsamt såväl stölderna, för hvilka hon misstänktes, som mordbranden i Valby och mordförsöket, hvilket erkännande hon vidhållit inför länsmannen och vid det senare med henne hållna kansliförhöret i Malmö, dit hon blef förd. I afseende på förgiftningen har hon förklarat, att giftet, som antages ha varit polerpulver och således ej kunnat medföra fara för någons lif, icke varit ämnadt åt snickarmästarens hustru utan åt husbondens 79-åriga moder, som visat sig hård mot henne och hvilken hon derföre icke kunnat lida. Giftet, hvilket hon trott kunna medföra döden, hade af misstag kommit i matmodrens kaffekopp. Rörande branden i Valby erkände hon, att hon kl. 310 på aftonen den 24 Juli sistl. år med en påtänd svafvelsticka satt eld i en mängd halm, upplagd vid sidan af ett mindre halmtäckt hus, hvilket uppbrunnit och hvarifrån elden spridt sig öfver nästan hela byn. Denna bekännelse afgaf hon under synbar ånger samt uppgaf, att hon efter illgerningen städse varit plågad af samvetsqval. Oaktadt upprepade frågor kunde hon icke förmås att uppgifva någon sannolik bevekelsegrund för mordbranden, utan sade att hon anlagt elden endast af agg till sin husbonde, hvilket synes likväl mindre antagligt, då hon, liksom de ötriga tjenarne, icke haft att klaga öfver kost eller arbete, utan blott funnit husbonden visa ett ovänligt sätt emot henne. Dessutom föreföll det äfven besynnerligt, att hon icke anlagt elden uti husbondens hus, samt att hon i flera månader stannat hos samma husbonde. — För öfrigt har hon efter sitt häktande flera gånger yttrat, att hon mycket ofta ångrat mordbranden i Valby och har på grund af sina samvetsqval tillochmed ämnat att angifva sig för polisen i Köpenhamn, enär hon först derigenom hoppades finna ro. Hon är 26 år gammal och förvaras nu på cellfängelset i Malmö tills det genom kunglig resolution blir afgjordt att hon skall utlemnas till de danska myndigbeterna. I Halmstad ckulle den der inrättade nva