Göteborgsposten – 25 maj 1866, sida 2

——77777——— ——— lemnade sig åt ett dystert raseri emot drottningen, mot sin bror och mot alla deltagarne i det attentat som kardinalen upydiktat. Likväl förlorade Chalais ännu icke allt hopp. Han crinrade sig att prelaten gifvit honom sitt ord som prest och han framträdde djerft inför sina domare. Utseendet af det tribunal inför hvilket han ställdes borde likväl ha ingifvit honom dystra aningar. Domstolsledamöterna tycktes alla vara genomträngda af all den fasa ett brott sådant som hans förmenta ingaf och visade alla en allvarsam, sträng och oblidklig min. Den ende bland dem som visade ett vänligt anlete var M. de Marillac, presidenten i denna korrumferade domstol. Han ådagalada dock, genom tätt påkommande anfall af melankolisk nedslagenhet, genom förändringar i sin röst och sina anletsdrag, sin motvilja mot att leda denna olyckliga rättegång. Men ack! hans röst var ej tillräcklig för att frikänna den anklagade. IIvad man minst kunnat förstå i denna rättegång, som gifvit ett dystert genljud genom sedan dess förflutna år hundraden, är grefve de Chalais blinda förtroende. Intet annat bevis fanns emot honom än den anklagande skrift som Richelicu låtit honom uppsätta och underteckna. De vittnen som framdrogos hade intet att säga utom hvad som angick detta dokument. Ett af dem vittnade likväl att Chalais ämnat bemäktiga sig konungens person och döda kardinalen. Grefven erinrade sig att denna anklagelse hade vari en af dem som man öfverenskommit om under hans sam