Göteborgsposten – 23 maj 1866, sida 2

TUE — — —— Från Utlandet. Kongressen skall således verkligen samnanträda och redan i öfvermorgon börja sina törhandlingar i Paris. Fredsvännerna börja äter andas och börserna känna sig litet bättre vill mods. Tyvärr är väl detta blott en Galgensrist?F som också i allmänhet af politici endast med misstroende omottagits. Englands utrikesminister Clarendon har tillochmed i Öfverhuset nödgats förklara sig hvarken kunna eller vilja uppväcka några bestämda förhoppningar om fredens bevarande. Med preliminärerna till den europeiska kongressen törhåller det sig enligt franska uppgifter sålunda: Kejsar Napoleon har uppsatt ett program, som 1 trenne artiklar går utv på: 1. Besolkningarne i Slesvig och Ilolstein erhålla, under förbehåll af vissa detaljvilkor som skola närmare bestämmas, frihet att sjelfva bestämma ötver sitt öde. 2. Den tyska förbundsreformen prötvas så till vida som den berör den allmänna europeiska jemnvigten; 3. Venetien afträdes till Italien mot en kompensation åt Osterrike, hvaremot Italien erkänner och går i god för bibehällandet af påtvens verldsliga makt inom dess närvarande gränser. Sedan England och Ryssland lemnat sitt bifall till dessa punkter, erhöll Drouyn de Lhuys i uppdrag att uppsätta en gemensam depesch, hvilken skall tillställas kabinetten i Wien, Berlin och Florens, till hvilka meddelanden och förfrågningar förut konfidentielt gjorts. Preussen och Italien förklarade sig genast beredda att på dessa vilkor inträda i kongressen, dock under förbehåll af att krigsrustningarne skulle så fortgå. Österrike gjorde i början några svårigheter, men har sedan beqvämat sig till att lemna bifall. Detta är så till vida klart, men lika klart är, att de tvistande makterna icke skola ingå, förrän svärdet törst utfört sin roll, på nämnda vilkor, då det gäller en taktisk lösning af tvistepunkterna. De uppställda vilkoren se ock ut som ett ironiskt skämt å kejsar Napoleons sida, så att man skulle vara frestad tro med det österrikiska sändebudet i Paris, furst Metternich, att man vill gifva sig skenet af att förhindra, hvad man gerna skulle se inträfla. På den första punkten, hvars lösning i den riktning kejsaren anvisat skulle berötva Preussen hlbhertigdömena, går detta ej in utan törutgången kamp. På den del af andra punkten, som vill att Italien skall erkänna och gå i god för påtvens nuvarande makt, skall detta oj gå in utan kamp. Om Österrike skulle medgifva sig vilja lemna Venetien mot ersättning i annat land, har Preussen nu skyndat sig att draga försorg om att detta ej låter sig göra. Nämnda områdeersättning skulle naturligen sökas i Donaufurstendömena. Men öolver dessa har man redan förfogat på ett sätt, som visar att preussiska intriger här äro med i spelet och troligen ätven ryska. Det ir nemligen bekant att preussiska emissarier straxt före furst husas fall flitigt umgingos med flera af de män, som genomförde palatsrevolutionen i Bucharest. Dessa samma utskickade, som äfven ofta tre slades tillsammans med ryska utskickade, med hvilka de beblandades, ha varit mycket vaksamma, för att få en preussisk prins, som knappast någon kände till, på tronen i Donaufurstendömena. Inwigerna lyckades. Den provisoriska regeringen i Bucharest föreslog prins Karlaf Hohenrollorn, befryndad med preussiska konungahuset, till furste, kamrarne antogo förslaget och furstendömenas befolkning har sedan bekräftat valet. Först låtsade man i Preussen, som att prinsen ej skulle antaga den erbjudna värdigheten och Bismarck har mer än en säng yttrat sig med witze deröfver. I Paris ar den för Donaufurstendömenas skull nedtta konferens i Lördags fattat ett beslut. edan franske utrikesministern neml. vid konerensen tillkännagitvit nämnde val, protesteade det turkiska ombudet mot valet och söeslog, att konserensen måtte, på grund af den