Göteborgsposten – 23 maj 1866, sida 1

— — s D.:s rer att vid den stora jernvägsutdelningen Norrland blifvit vanlottadt och derjemte trafikinkomsten på den korta Stockholm-Upsalabanan ej kan blifva lönande. Äfbrottet i fortsättningen af dessa begge stambanor är äfven af andra skäl oklokt. IIela eller aldra största delen af den materiel, som begagnats för Katrineholm-Norrköpings och Stockholm-Upsalabanans byggande, uppgående till ett högst betydligt värde, skulle vid arbetenas fortsättande kunna begagnas. Denna materiel måste nu till största delen försäljas och såsom föga användbar vid enskilda arbeten kommer försäljningen att inbringa en ringa summa. Staten gör derpå en högst betydlig förlust. Men ändå betänkligare är, att en ganska betydlig massa arbetare, som egnat sig åt jernvägsarbetena och deri vunnit en viss skicklighet, beröfvas Sysselsättning, hvilken de svårligen kunna vinna vid jordbruket, emedan dess idkare ej hafva råd att öka sina arbetares antal, om ej daglönerna högst betydligt nedgå, hvilket, enligt hvad erfarenheten visat, sällan inträffar, och då det sker, alltid har till följd att brotten mot eganderätten ökas. Att anslaget till Östgötabanan af tre stånd vägrades, föranleddes af särskilda omständigheter i alla dessa stånd. Hos adeln motiverades beslutet hutvudsakligen af majoritetens obenägenhet mot motionären, frih. af Ugglas, bevillningsutskottets ordförande. Man kunde ej på ett beqvämare sätt straffa hans trihandelssympatier. Bevekelsegrunden var naturligtvis hufvudsakligen densamma i presteståndet. I bondeståndet åter föll anslaget genom den tillfälligheten att två ledamöter af en händelse voro borta på en stund. Att såväl detta anslag, som det till UpsalaSala banan bifölls i borgarståndet, oaktadt flera deremot uppträdde hvilka representera intressen som redan i jernvägslotteriet blitvit tillfredsställda och derföre nÅ kunna orda om sparsambet, var obestridligen en seger för hr Murns sammanhållningsförmåga. Ingen eger också i större grad än han talangen att kunna kombinera intressena. För Upsala-Sala banans bisallande gick han villigt in på Ösigötabanans fortsättande, och så tog han med sig ett tillräckligt antal röstande. Då anslaget till förstnämnda bana bifallits af två, men vägrats af två stånd, kommer frågan att i förstärkt statsutskott afgöras. Segrar hr Muren äfven der, så är han utan all gensägelse en undergörare, ty nu har han emot sig dem som ondgöras öfver att Östgötabanans fortsättande har fallit; han måste således för att segra i voteringen äfven öfvervinna de afundsjuka, och det är ingen lätt sak. En iakttagelse, på sätt och vis märklig, kan jag ej underlåta att framhålla. Hos flera af de talare som nu vägrade anslag till jernvägars fortsättande, framskymtade bredvid det mer och mindre uppriktiga ordandet om penningeställningen, äfven åtrån att vid en kommande riksdag hafva jernvägsintressen till byesmedel. Det är naturligt att dessa talare inet ögonblick tveka om sin blifvande utkorelse ill ledamöter i andra kammaren, hvilken, huru esormerad hela riksdagsinstitutionen än blir, lock obe helt och hållet kommer att frigöras rånhden nuvarande riksdagens surdeg. Den oersonliga fåfängan och lycksökeriet kommer äkerligen att blifva lika bofast i den nya som den gamla riksdagsinstitutionen. Saken blir lensamma, men sättet annorlunda, ty man kan ättare reformera institutioner än menniskor. Bland alla de beslut som fattades med nledning af statsutskottets betänkande föreom ett som hedrar rikets ständer, enär det nnebär en gärd åt rättvisan och billigheten — tvenne krafter som just ej alltid respekeras hvarken inom eller utom riksförsamlinen. Jag menar det beviljade anslaget 160,000 dr till Köping-Hult jernvägens tortsättande. ntet jernvägsbolag i Sverige har såsom detta ämpat med motgångar och derjemte både årdhändt och orättvist behandlats af rikets tänder. I stället för att, då detta bolag,som ade den stora förtjensten att bryta isen, r emsöktes af motgångar, visa det välvilja, så nställdes mot detsamma en formlig hetsjagt; an gjorde sig en ära af att lägga sten på k örda, och den ansåg sig vara den störste s! atrioten, som kunde framhäfva den största ungstenen. Nu ändtligen hafva åtskilliga ) and dessa patrioter gjort sig till en pligt