Göteborgsposten – 19 maj 1866, sida 1

igen: Fappå, tar Jag då aldrig återse suälm sv na! och Dumont svarar: Kanskel I detta v nda ord ligger ett frö till försoning, utan til vilket åskådaren icke utan en obestämd änsla af fasa kan tänka tillbaka på den arma ustruns och hennes makes marter. De Nysitta gass med, om möjligt, ännu bättre samnanhållning än förut, och särskildt kan hr Raa med Axels roll sägas ha tagit ett vac cert steg framåt på den dramatiska banan. Det poetiska doft, som, oaktadt det ur hemifvets innersta hemtade motivet för handlin gen, hvilar öfver hela dialogen, förråder mästaren, och damernas näsdukar, som under den första pjesen kommit i full gång, behöfde icke heller hvila under den sista, så väl visste de uppträdande att genom ett vårdadt spel komma törfattaren till hjelp i hans ädla afsigt att tilltala sina åskådares upphöjdaste känslor. Och ändå, hvilken himmelsvid skilnad mellan striderna i det fransyska och det nordiska hemmet! Hr Åbjörnson med sitt sällskap, som sistl. Thorsdag var behörigen annonserad, affischerad och averterad, var likväl under natten icke arriverad, hvadan sålunda naturligen föreställningen sagde dag på aftonen blef inhiberad. Under nästa vecka torde hans ankomst dock vara att emotse, då sällskapet förstärkts med de mycket omtalta dansöserna Amalia Laurence och Theobalda Springer. Man har velat insinuera att under det klingande fransyska namnet på den förstnämnda skulle dölja sig en gammal bekant sedan vi hade så när sagt salig von der Ostens tid, neml. m:ll Lorentz. Vi meddela detta rykte, utan attipå minsta sätt vilja svara för dess sanning. Denna riksvigtiga sak är i alla fall genast afgjord så fort den lättfotade (?) damen gjort sina törsta pas på Mindre Teaterns tiljor. Den med igår inträdda angenäma väderleken, hvilken vi hoppas måtte räcka åtminstone öfver Pingsten, har föranledt anordnandet till i afton af en af dessa musikaliska attonunderhållningar, hvilka sistl. sommar så litligt omfattades af publiken. I afton kl. 7 e. m. gifves neml. konsert af Göta artilleri-reg:s och skarpskyttarnes musikkårer å Lorensberg. Programmet upptager 4 stycken af hvardera musik-kåren och 4 af båda gemensamt, deribland nummer så lockande som t. ex.: ouverturen till Kronjuvelerna af Auber, stort operapotpourri af Bleckert, qvartett ur Kärleksdrycken af Donizetti, potpourri öfver Bellmansmelodier, Frihlings-Erwachen, Tiraljörmarsch m. fl. Tvifvelsutan kommer konserten, att såvida väderleken ej lägger hinder i vägen, bli talrikt besökt. Skulle deremot regn eller annat oväder inträffa, måste konserten icke uppskjutas, utan rentat inställas, enär åtskilliga medlemmar af regementets musikkår nästa Måndag komma att afresa till Tånga hed. Låtom oss derföre hoppas, att Apollo i sin dubbla egenskap af musikens och solens gud är så hygglig och styr allting till det bästa! Sedan någon tid bortåt har vår stad haft nöjet att njuta af s. k. polismånsken, och sistl. Lördags och Söndags aftnar hvilade ett så kolsvart mörker öfver staden, att mer än en torde följt den persons exempel som skiljde sig från sitt sällskap på trottoiren för att gå midtpå gatan. Han ville ej riskera att stupa omkull på hustrappor eller ramla ner i källarhål, sade han, och mannen hade rätt. För en inföding kan det väl ligga inom möjlighetens gräns att under en så mörk natt helskinnad lotsa sig fram på gatorna, men för en främling finnes det bestämdt ingen säkerhet till lif och lem under sådana förhållanden. Vi undra just hvad en sådan främling, för så vidt han slipper undan med lifvet, skall tänka om det rika Göteborg, som vil haft råd att lägga ned hundra-tusentals riksdaler på uppförandet af kostbara bryggor, men icke anser sig stå ut med att året om bestå så pass ljus åtminstone, att man hittar öfver dem och icke riskerar att gå bums i kanalen. Mera abderitiskt än allt annat tyckes dock vara, att icke en gång nere vid Skeppsbron lyktorna befinnas tända, nej, icke ens de å begge broändarne, såväl stensom träbrons, befintliga, och detta oaktadt dessa hittills betraktats nästan som ett sl: sjömärken. Lika regelbundet som dessa sörmörkelser inträffa, lika regelbundet innehålla stadens tidningar befogade klagomål öfver förhållandet och precis lika regelbundet slå vederbörande döförat till för klandret, utan att besinna att tidningarne äro uttryck för — Dm — 0 — — — — — mm — Ac—E — sden allmänna opinionen, som i detta hänseende långt före detta brutit stafven öfver dessa Åupplysningens hrr mälsmän. Huru senkelt vore det icke, och hvilken billig pretention under nuvarande dryga kommunalskatter kan det icke anses vara, om under dylika mörka nätter åtminstone en lykta i hvarje gathörn och å hvarje bro hölles lysande. o . Att låta det fortfara efter den nuvarande gamla slentrianen är i sanning att mer än lofligt uttrötta tålamodet hos vår stads i så många andra afseenden tillräckligt tålmodiga innevånare. Drickspengar! Se der ett ord, som i