Göteborgsposten – 19 maj 1866, sida 1

hvad man mttils nar sig bekaång.Ä Har JIUIHHS slif elden dock i det närmaste lemnat vårt kära sh, äderneslands merkantila områden oberörda, jer i det firmans med det olycksbådande namnetah, (Overend) stoppning icke anses ha utöfvat nå-; got inflytande hvarken på Göteborgs eller Stockholms börser. Den enda effekt, som dessa inom den utländska handelsverlden timade och pågående omstörtningar hitintills synas ha halft, är att vårt språk blifvit riktadt med ett nytt, ehuru föga behagligt ord, detp uppskakande panik. Lyckligt så länge vi icke pi behöfva använda det på oss sjelfva, utan od , ki hi dast på andra. Iluru egoistiskt, utbrister3 kanhända någon känslig själ, men vi svara: f, -Min vän, egoister äro vi i mer eller mindre ic grad alla! d Krig eller fred? svara genast! telegra-y ferade en viss småstadsnotabilitet före krigets, mellan Ryssland och Vestmakterna till en afsy sina affärsvänner här på platsen, och lika svårt som denne då hade att besvara den naivt-y lakoniska frågan, lika omöjligt skulle det i dessa dagar vara att kunna förutspå slutet på det skådespel, hvartill Mellersta och Södra Europa nu som bäst hålla på att värfva sujetter. Skall det bli ett af dessa glänsande, men dyrbara och mördande militäriska skådespel med fäktningar, kanonader, evolutioner och bengaliska eldar, dem direktörerna på den stora verldsteatern alltid veta att i lägliga ögonblick arrangera för att afteda åskådarnes uppmärksamhet från deras egna hocus pocus mellan kulisserna? Skall det vara oss, och flera med oss, förbehållet att sitta på parterren och recensera eller applådera? Hvem vet, kanske blir det stort galaspektakel, der äfven de mindre nationerna behötvas som statister, kanske är salongen uteslutande disponerad för de krönta hufvudenas räkning, den griljerade logen för sfinxen., oxögonen för Frans Josef och Fredrik Wilhelm, fondlogen för Victoria och Alexander, amsiteatern och raderna för de andra potentaterna och suveränerna, och hyllan för de tyska duodesfurstarne!? Skådespelet bör bli intressant, isynnerhet som Garibaldi säges komma att gifva gästroller, men icke tro vi att Bismarck duger till sufflör, oaktadt han troligen gör sig säker om platsen. På sin höjd torde han få tungera som maskinist; han, liksom en viss annan sådan, kan ju äfven på sin meritlista uppvisa ett mordattentat. Vare dermed huru som heldst, säkert är att folken få betala fiolerna i orkestern liksom alla omkostnaderna för den sceniska uppsättningen, antingen det nu blir en vanlig farce eller en nervskakande dram med gråt och tandagnisslan. Från skådespelen å verldsteatern ölfvergå vi till hvad veckan erbjudit af intresse å vår dramatiska skådebana, Nya Teatern, men dessförinnan vilja vi söka att rentvå oss från den nog grava beskyllning en insändare i Måndagens n:o af denna tidning funnit sig befogad att rikta mot oss. Ins. anser, att krönikeskrifvaren genom en sofism sökt att försvara en voanständig teaterpjes. Häremot få vi anmärka, att vårt af Ins. så strängt bedöm da yttraude, som af de första raderna deri kan synas, alldeles icke afsåg någon viss bestämd pjes, att det tvärtom i första rummet afsåg icke att försvara den moraliska halten hos dylika dramatiska produkter, utan endast att förklara, huru en teaterdirektör kan finna det förenligt med sina intressen att i strid mot den offentliga kritiken upptaga sådana stycken på sin repertoar. Det skulle här blitva för vidlyftigt att söka förklara orsakerna dertill, att hvad som Äslagit an på utländska enve enkannerligen den franska, så lätt vinburskap och bifall på den svenska — närmm DD — — —— 2— — — — — — — . — R mee moms — — mast torde de dock kunna sökas deri, att vi så godt som sakna en egen Jjelfständig dramaÅtisk litteratur — men det är dock ett obestridligt faktum, att så verkligen varit och är förhållandet. Lika litet som det lyckades Paris vältaligaste och mest omtyckte predi kant, pater Hyacinthe, att predika bort Ze supplice dune femme (En hustrus straff) från pariserteatrarne, lika fruktlöst skulle det hva som helst i detta hänseende vara att ställa ssig midt i strömmen för tidsandans rullande flod, man skulle uppslukas af dess vågor, krossas som ett rö för vinden, och hvad hade man uträttat? Martyrdöden är icke modern si våra dagar och helgongloriorna ha börjat latt mista något af sin strålande glans. Låt-lom oss sastmera förtrösta derpå att Han, son Åstyrer öfver stormarne i verldslifvet likson: Jötver dem i naturen, nog leder den brusande hri j en in i den rätta strömsåran, när tiden I dertill är inne! ; Sisd. Söndag uppfördes för andra och sista gängen de olyckliga Blindbockarne. Att -huset var godt och skratisalvorna lika ljud, liga som första gången är något, som vi, vår pligt likmätigt, måste annotera. Såsom be— tecknande i mer än ett hänseende torde jem s väl böra anmärkas, att då flertalet af åskå . darne i salongen tillhörde Adams slägte, så i voro de båda griljerade logerna öfvertyllda al — damer. I I Tisdags uppfördes En hustrus straff ,