Göteborgsposten – 18 maj 1866, sida 2

namns glans. Nåväl på denna sköld är en fläck, vid detta namn är en vanheder fästad! — Det är omöjligt. Skenet har bedragit er; denna olyckliga likhet har gjort att ni misstagit er. — Det var min första tanka. Men hvad kunde jag väl säga emot sådane fakta? Detta porträtt som han igenkände utan att någonsin ha sett; denne medaljong som han bar vid halsen och hvilxen han visade mig. — Det är icke något bevis, anmärkte grefven. — Vet då att detta är samma medaljong som jag förr gaf åt Jeanne. Jag kunde icke bedraga mig derpå. — Må vsra; men denna medaljong kan ha blifvit hittad eller tillochmed stulen. — Åh! tror ni icke, att jag sagt mig allt detta sjelf? Tror ni att jag utan strid underkastat mig denna, skymf. — Har ni då fått andra bevis? — Då M. de Francheterre lemnat mig, reste jag genast till Paris. Denne unge man hade sagt mig namnet på den qvinna som varit hans amma. Till hvarje pris måste jag taga reda på det vittne han åberopat. — och ni har funnit henne? — Jag har funnit en i stället för två: denne adelsmans fosterfader så väl som fostermodren. — Ni kände dem då? Ni visste hvarest de befunno sig? — Han sjelf hade sagt mig, att de bodde i Montreuil. Jag begaf mig skyndsamt dit. Jag fick af dem veta allt, både det sätt på hvilket barnet blef dem anförtrodt och huruledes man sedermera afhemtade det, hvarvid man gaf